19

Var i Kalmar igår och tog lite prover, som förhoppningsvis inte var för dåliga. Ingen har ringt mig eller skickat mig till sjukhuset än i alla fall så de kan inte ha varit livshotande. Bra, bra. Kom undan vägningen och är både överlycklig och jättebesviken. En del av mig vet att vikten kan ha gått hur som helst sen senaste gången jag vägde mig och om den går neråt mer blir det avdelning 4 och inläggning for sure. Men den andra delen vill ha järnkoll på vikten och att inte veta vad jag väger är otroligt frustrerande. Om jag går neråt vill jag veta det, om jag går uppåt likaså. Det känns inte bra att veta att jag inte kommer bli vägd förrän nästa torsdag.

Igår gick annars ganska bra. Tog med min lillebror ner till Kalmar och vi åt lunch tillsammans på 4-kök, han spätta och jag vegetarisk wraps. helt okej, men tycker bättre om deras sallader. Sedan gick vi på stan en stund, hittade en t-shirt på NewYorker och var glad nog för att kunna mota bort tankarna länge nog för att hinna med en glass - kinderägg och dumle *mums*

Väl hemma var vi ensamma, pappa och mamma åkte till Tyskland i ett par dagar och det är faktiskt riktigt skönt att få ha huset för oss själva ett tag. Jag älskar mina föräldrar och är mycket tacksam över allt de gör för mig, men efter att ha bott ensam i över ett år är det ett hårt slag att behöva ge upp den friheten och rätta sig efter någon annan igen.

Vi var lata och bestämde oss för pizza som vi åt framför family guy, sedan blev det Inside Man på tv3. Har sett den förut men det är en välgjord film jag gärna ser om. Tyvärr alldeles för mycket pauser (vem kom på att reklam måste tryckas in en gång i halvtimman?!)...

Idag har däremot varit fruktansvärt jobbig. Efter att ha startat dagen bra med frukost slog något slint inne i huvudet på mig och alla mina gamla tankar tog över med full kraft. jag har ätit för mycket och behållt det mesta och att veta att jag gjort det gör ångesten så fruktansvärt påtaglig. Jag kommer säkert att ha lagt på mig en hel del efter idag, och även fast jag vet att jag måste gå upp i vikt så får jag panik bara av att tänka på det.

Sådana här bakslag får mig också att gå tillbaka till gamla vanor och lösningar. Just nu, efter att ha gett upp fajten jag utkämpar för en dag, skriks det i mitt huvud att jag måste straffa mig själv, sluta vara så jävla äcklig och ta konsekvenserna. Ja, jag har slutat skada mig själv och jag är fast besluten att inte ta upp det igen, men impulserna är fruktansvärt starka.

Usch, jag känner mig så smutsig och... dålig som människa. Varför kan jag inte hantera mina tankar och känslor bättre? Just nu kan jag inte sluta stirra på mina handleder som i morse var smala men som jag svär har svällt upp till oigenkännlighet. Jag känner efter min ryggrad hela tiden men den är inte alls lika tydlig som den var igår och mina höftben ska vi inte tala om. Jag vill bara gråta. Gråta och svära och skrika och slita sönder mig själv, rycka bort det äckliga fettet från min kropp.

Och så mitt i alltihopa så vet att jag att alla dessa tankar är förbjudna och måste bort. Jag har låtit dem styra alldeles för länge redan och allt är inte förstört bara för att en dag inte blev som jag tänkt mig.

Men jag äcklas ändå av mig själv.