En del av mig vill gå upp så att jag kan bli friskförklarad. Men resten av mig säger att jag lika gärna kan gå upp de sista sex kilona för "då kan du gå ner det igen!" "då har de ingen koll!" "Då kan du bli smal igen, ta kontrollen igen, visa alla hur disciplinerad du egentligen är!"
Obs, inte för att jag tror någon kommer läsa det här, men jag vill absolut inte trigga någon eller få någon att känna sig som att de måste åstadkomma vad jag hade. Jag var otroligt sjuk och mådde fruktansvärt dåligt. Jag svimmade ofta, orkade inte gå till mina lektioner eller ens gå upp ur sängen. Mitt hjärta hotade att sluta slå. Det var inte för inte som jag hamnade på sjukhus.
På de här bilderna vägde jag ca 80 pounds, eller ca 36 kilo. Jag kom aldrig längre ner än 34 kilo, det var då jag fångades upp av min psykolog och lades in, och egentligen är väl det bra, men min ätstörda sida är fullkomligt rasande.
För att vara ärlig så har jag fortfarande svårt att se att jag var smal när jag tog de här bilderna, men jag försöker intala mig det. Jag ser fortfarande problemområdena, låren, magen och ansiktet. Men jag försöker se det som egentligen är på bilden, inte vad jag hittar på själv.
Min rumpa blev inte mindre än så här, ett till av mina många problemområden...
Egentligen, är det här något att eftersträva?
Det här är hur jag ville se ut, vad jag idoliserade. Jag har så många bilder där jag, som här, suger in magen, att det inte är roligt. Och så vet jag ju att om jag hade uppnått det hade jag helt klart sett mig om efter ett annat mål, jag blev aldrig riktigt nöjd.
Okej, den här bilden kan till och med jag erkänna är lite obehaglig. Det är svårt att inse att det är jag här, min rygg, och det bara för något halvår sedan.
Sista bilden ur mitt digra galleri av ätstörningsporr, och det bara för att bevisa för mig själv att jag HAR varit nere på 80 pounds, jag BEHÖVER inte gå ner dit igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar