tolfte

Var på biblioteket igår och fastnade lite extra länge framför en hel hög av böcker som jag inte tillåtit mig själv att snegla på innan. De som handlar om det där förbjudna som jag längtar efter att få läsa om men som jag vet kommer slå tillbaka på mig om jag gör det. Efter mycket vånda hamnade ändå "zebraflickan" i min påse. Jag vet ännu inte om jag kommer våga läsa den, jag sneglade på det första kapitlet igår och det ledde till ett bråk med pappa eftersom jag såg "alldeles för dyster ut".

Så varför lockar det mig att läsa böcker om ätstörningar? För även då jag vet att jag inte är helt körd i botten, även fast jag många gånger fått höra att det finns de som frisknar till, som tar sig ur det "beroende" jag fastnat i, så är det svårt att inte tänka - Jag klarar inte det här. Motivationen kan finnas, men gnistan är inte lika lätt att alltid hålla brinnande. I dessa böcker, av människor som inte bara klarade av att nå den botten jag skymtat utan som också klättrade upp därifrån, kan jag hitta den glöden som jag önskar jag hade hela tiden, om än bara för en liten stund.

Tyvärr får man också läsa om alla de delar som jag inte klarar av. Där står ofta vikter och nummer, något som triggar igång mig något oerhört. Finns det bilder från sjukdomen - där sitter jag och jämför. Tips och ideer finns alltid att hitta mellan raderna om de inte är skrivna i svart på vitt. Spydde hon av saltvatten? Det provar jag nästa gång. Skar hon sig med en vass nyckel - då vet jag vad jag ska göra nästa gång jag låser dörren. Alltid ska jag vara bäst, det gäller även i ätstörningsvärlden. Jag vill skära mest, bli smalast, hamna på sjukhus flest gånger... Varför kan jag inte vända DEN motivationen till att bli frisk? Då hade jag varit uppe på min idealvikt får länge sedan.

nu är det snart midsommar och jag har redan börjat oroa mig över hur kvällen kommer bli. Men jag är fast besluten att den ska bli bättre än den varit bakåt i tiden, det är dags att äta ett mål mat, med gäster, utan att förgås av ångest. bara jag kan förbereda mig innan så går det nog. Har tänkt mig grillad halloumi. Det måste gå.

Träffade en gammal kompis till mig idag som jag inte sett på ett bra tag och fick världens chock. Hon såg ut som ett lik. Jag menar inte att vara elak, absolut inte, men hon kan inte väga mycket mer än jag. Hennes kinder var insjunkta, och kläderna hängde som på en galge. en del av mig är säker på att hon lider utav en ätstörning och tycker väldigt synd om henne, en annan säger NEJ! En till rival! En till som jag måste vara bättre än!

Jag hoppas verkligen att jag har fel och att hon bara inte tagit hand om sig själv ordentligt. Både för hennes och för min skull.

Usch vad jag låter egoistisk.

Tittade på första avsnittet av Sopranos igår och det var så pass bra att fungerade som en distraktion av mina tankar i en timme. Ska nog fortsätta att se de nästkommande avsnitten.

Idag spenderade jag två timmar framför Hell's kitchen, också bra tidsfördriv. Och så har dagen fungerat riktigt bra, till och med pastan i vitvinssås fick stanna kvar i mig. Nu har jag bara kvällsmålet kvar.