Dagen har varit lång och snårig. Inte har jag gjort särskilt bra ifrån mig och inte är jag särskilt stolt över det. Jag blir så arg och besviken på mig själv. Jag menar; hur svårt kan det vara? Miljontals människor gör det varje dag och behöver inte ens fundera över det. Varför kan inte jag?
Till lunch blev det quinoarisotto som smakade bra. Till middag lagade jag till tofu stroganoff som inte var så svårt att få ner det heller. Och det är ungefär det enda produktiva jag gjort idag.
Just det, blekt håret också. Sett lite Oz och lite Damernas dektektivbyrå.
Undvikit allt jag borde ha gjort.
Ibland kommer det där gamla självhatet tillbaka. Ibland är det ganska starkt. Ikväll tillexempel.
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
239
Korvförsäljningen gick över förväntan. jag var trevlig, jag skrattade, jag gjorde inte hundratals misstag - och jag var där i sex timmar så det hade kunnat bli katastrofalt. Det stärkte mitt självförtroende lite tror jag, för jag känner mig nöjd med mig själv nu efteråt. Lunchen blev otroligt kämpig dock, jag var och inhandlade den på sibylla (korvförsäljerskan vägrar ju som bekant korv själv) - en vegetarisk burgare - men det utlovade fullkornsbrödet var inte med. istället fick jag vackert svälja ner vanligt vitt, och det är mycket lättare sagt än gjort. jag slog upp kaloriinnehållet när jag kom hem - 529 kalorier! Och en halv pommes - 100 kalorier till! 629 kalorier! Till lunch! Jag är äcklad... I mitt huvud går jag igenom mina alternativ. Varför åt jag inte utan brödet? Varför rörde jag ens pommesen? Varför såg jag inte till att få fullkornsbröd? Varför bad jag inte om en sallad till?
Dessutom var jag tvungen att äta dessa giftiga 629 kalorier vid kafeteriabordet, så alla såg mig kladda och peta i maten. Och när jag beklagade mig inför mamma blev hon bara arg på mig och kallade mig fånig. Ja, det kanske jag är, men det här är mitt liv! Det ÄR så fånigt att leva med en ätstörning, och det blir inte bättre av ilska från något håll. Istället fick jag trösta mig själv med att mässa "du måste gå upp i vikt", "din kropp behöver kalorier för att överleva", "vitt bröd är inte hela världen" och glatt servera korv mellan tuggorna. Nu känns det bara väldigt tungt. Som att jag ätit väldigt lite men gjort väldigt mycket skada. Det blev sallad till middag, utan dressing för min del (måste ju få kompensera LITE i alla fall) och så unnade jag mig en ruta mörk choklad som efterrätt. Ingen kvällsmat idag, det har jag inte några kalorier över till.
Min lillebror hade fest här hemma idag. Massor med ungdomar som vet hur man lever livet och kan det där med att vara sociala som om det är något naturligt. Det gör mig så ledsen att jag inte kan ta del av allt det där men det GÅR inte. Jag vet inte hur man gör. Istället satt jag framför TVn med mamma och pappa och kände mig oerhört misslyckad. De måste ju ha tyckt att jag var den tråkigaste systern genom tiderna! Varför bryr jag mig så mycket om vad de tycker och tänker om mig? Och det har ändå blivit bättre. För ett par år sedan hade jag stått framför spegeln i flera timmar innan de kom, bara för att vara säker på att de OM de slängde en blick på mig inte skulle bli alltför äcklade.Idag struntade jag i allt sådant. Och ja, jag känner mig äcklig och förväntar mig att de också tycker att jag är det, men nu försöker jag i alla fall inte maskera sanningen. Det här är jag. Take it or leave it. Eller ja... De får väl inte riktigt någon chans att "take it", eller hur?
Dessutom var jag tvungen att äta dessa giftiga 629 kalorier vid kafeteriabordet, så alla såg mig kladda och peta i maten. Och när jag beklagade mig inför mamma blev hon bara arg på mig och kallade mig fånig. Ja, det kanske jag är, men det här är mitt liv! Det ÄR så fånigt att leva med en ätstörning, och det blir inte bättre av ilska från något håll. Istället fick jag trösta mig själv med att mässa "du måste gå upp i vikt", "din kropp behöver kalorier för att överleva", "vitt bröd är inte hela världen" och glatt servera korv mellan tuggorna. Nu känns det bara väldigt tungt. Som att jag ätit väldigt lite men gjort väldigt mycket skada. Det blev sallad till middag, utan dressing för min del (måste ju få kompensera LITE i alla fall) och så unnade jag mig en ruta mörk choklad som efterrätt. Ingen kvällsmat idag, det har jag inte några kalorier över till.
Min lillebror hade fest här hemma idag. Massor med ungdomar som vet hur man lever livet och kan det där med att vara sociala som om det är något naturligt. Det gör mig så ledsen att jag inte kan ta del av allt det där men det GÅR inte. Jag vet inte hur man gör. Istället satt jag framför TVn med mamma och pappa och kände mig oerhört misslyckad. De måste ju ha tyckt att jag var den tråkigaste systern genom tiderna! Varför bryr jag mig så mycket om vad de tycker och tänker om mig? Och det har ändå blivit bättre. För ett par år sedan hade jag stått framför spegeln i flera timmar innan de kom, bara för att vara säker på att de OM de slängde en blick på mig inte skulle bli alltför äcklade.Idag struntade jag i allt sådant. Och ja, jag känner mig äcklig och förväntar mig att de också tycker att jag är det, men nu försöker jag i alla fall inte maskera sanningen. Det här är jag. Take it or leave it. Eller ja... De får väl inte riktigt någon chans att "take it", eller hur?
fredag 29 januari 2010
238
Imorgon ska jag sälja korv på min lillebrors bordtennistävling. Är jag oroad? Det kan du lita på! Jag runt folk, trevlig, i flera timmar! Det kommer bli otroligt kämpigt, men jag tror att det är nyttigt för mig. För ett par månader sedan hade jag vägrat, rädd för att skrämma bort de som ville handla, rädd för att bli pratad om och inte med. Men nu tänker jag banne mig inte gömma mig; jag ska fixa det här! Jag ser det som ett jobb. Jag måste ju någon gång ge mig ut i arbetslivet, och det kanske är precis det här som jag då kommer få göra, sälja kakor (eller ja, något, vad som helst) och ta betalt. Det här är bra för mig!
Märks det att jag måste peppa mig själv sjukt mycket för att inte backa ur?
Sov alldeles för länge imorse, jag brukar försöka komma upp i tid, men inte idag, och klockan var nog närmare halv tolv innan jag drog mig ur sängen. Och eftersom jag var ensam hemma och kände sviterna av gårdagens misslyckande i kroppen tyckte jag att det kändes helt logiskt att kräkas upp maten hela dagen. Lunchen fixade jag, och middagen också, men bara för att jag då INTE var ensam. Men jag måste ju lära mig det här också, att ta eget ansvar och se till att JAG ger kroppen vad den behöver. Jag klarade det ju förra veckan, varför blev det så fel nu? Ärligt talat är jag otroligt besviken på mig själv, jag trodde jag kommit längre än så här. Nu måste jag bryta trenden, och det tänker jag göra, med råge! Imorgon.
Dagen har präglats av mitt tragiska misslyckande och jag har inte gjort så mycket utanför köket och toaletten. Sett på Oz förstås, och på Let's dance lite då och då. Lagat ugnsomelett och ätit kidneybönsbiffar. Uppdaterat min almanacka och undvikit min DBTläxa. Inget märkvärdigt och inget värt att skriva om.
Jag VILL verkligen skärpa mig och ta tag i den här röran som jag skapat åt mig själv. Imorgon ska gå bättre. Det kan väl inte vara så svårt som jag gör det att leva ett normalt och balanserat liv? Jag vet ju att för varje dag som jag krånglar är jag en dag längre bort från friskhet. Och vice versa. Därför ska morgondagen gå i friskhetens tecken. Det är jag värd.
Märks det att jag måste peppa mig själv sjukt mycket för att inte backa ur?
Sov alldeles för länge imorse, jag brukar försöka komma upp i tid, men inte idag, och klockan var nog närmare halv tolv innan jag drog mig ur sängen. Och eftersom jag var ensam hemma och kände sviterna av gårdagens misslyckande i kroppen tyckte jag att det kändes helt logiskt att kräkas upp maten hela dagen. Lunchen fixade jag, och middagen också, men bara för att jag då INTE var ensam. Men jag måste ju lära mig det här också, att ta eget ansvar och se till att JAG ger kroppen vad den behöver. Jag klarade det ju förra veckan, varför blev det så fel nu? Ärligt talat är jag otroligt besviken på mig själv, jag trodde jag kommit längre än så här. Nu måste jag bryta trenden, och det tänker jag göra, med råge! Imorgon.
Dagen har präglats av mitt tragiska misslyckande och jag har inte gjort så mycket utanför köket och toaletten. Sett på Oz förstås, och på Let's dance lite då och då. Lagat ugnsomelett och ätit kidneybönsbiffar. Uppdaterat min almanacka och undvikit min DBTläxa. Inget märkvärdigt och inget värt att skriva om.
Jag VILL verkligen skärpa mig och ta tag i den här röran som jag skapat åt mig själv. Imorgon ska gå bättre. Det kan väl inte vara så svårt som jag gör det att leva ett normalt och balanserat liv? Jag vet ju att för varje dag som jag krånglar är jag en dag längre bort från friskhet. Och vice versa. Därför ska morgondagen gå i friskhetens tecken. Det är jag värd.
torsdag 28 januari 2010
237
Skulle tagit en tidig buss ner till Kalmar idag men pappa och jag fastnade med bilen i en snödriva och det tog oss säkert en halvtimma att komma loss. Då hade bussen gått för länge sedan, Så jag fick vackert ta den senare bussen och möblera om i mitt schema lite. Träffade min psykolog och hade ett trevligt litet förtroligt samtal med honom. Det känns verkligen som att jag kan prata om DET MESTA med honom, det där smutsigt äckliga, den frätande sörjan av känslor som sitter fast i bröstet på mig. Han får mig att känna mig värdefull, om än bara för ett litet tag.
Vikten var extremt jobbig och helt underbart fantastisk på samma gång. 45.9! Bara 2.1 kilo kvar till min målvikt! Äntligen är jag på väg! Och jag tänker INTE sluta nu, fast rösterna överröstar det mesta min logiska sida har att säga. Ikväll gick inte som planerat, men det är sådant som händer. Upp på hästen igen, imorgon ska bli bättre. Och nu måste jag inte längre dricka tre näringsdrycker om dagen, det räcker med två! Så nära är jag att bli frisk! Jag känner mig otroligt motiverad just nu, och jag motar bort alla dumma tankar om benighet och viljestyrka lååångt, långt bort.
För andra gången i mitt liv gick jag sedan till kören. Eller ja, jag har ju sjungit i kör i flera år när jag var yngre, men inte i den HÄR kören, så det räknas inte. Obehagliga, välbekanta känslor om otillräcklighet smög sig på när jag var där. Det kändes som att alla gaddat ihop sig mot mig och bestämt sig för att tycka illa om mig bakom min rygg. Jag kunde känna hur de fick kämpa för att inte äcklas av mig, och jag visste på något vänster att alla bara ville att jag skulle gå. Men jag stannade, och jag är stolt över mig själv. Nu måste jag bara samla ihop modet och gå tillbaka en tredje gång...
Hjälpte lillebror med läxan nu ikväll och såg ett avsnitt av Oz som nu är inne på sin tredje säsong. Och så dummade jag mig. Ajabaja. Inte mer nu, inte låta det fortsätta. Jag har inte råd med så många fler snesteg.
Vikten var extremt jobbig och helt underbart fantastisk på samma gång. 45.9! Bara 2.1 kilo kvar till min målvikt! Äntligen är jag på väg! Och jag tänker INTE sluta nu, fast rösterna överröstar det mesta min logiska sida har att säga. Ikväll gick inte som planerat, men det är sådant som händer. Upp på hästen igen, imorgon ska bli bättre. Och nu måste jag inte längre dricka tre näringsdrycker om dagen, det räcker med två! Så nära är jag att bli frisk! Jag känner mig otroligt motiverad just nu, och jag motar bort alla dumma tankar om benighet och viljestyrka lååångt, långt bort.
quornfilé på fyra kök till lunch. Nu har jag varit där så många gånger att det börjar bli lite tradigt att äta från deras meny. Dessutom är det ganska så kämpigt att välja rätter där pommes ingår, de känns så flottigt onyttiga (men oj, vad goda de är!). Jag ser till att jag varvar med deras sallader någon gång ibland för att det gör att jag känner mig duktig och inte fullt så hemsk. Dessutom tycker jag mycket om dem också, det är ju ett plus.
För andra gången i mitt liv gick jag sedan till kören. Eller ja, jag har ju sjungit i kör i flera år när jag var yngre, men inte i den HÄR kören, så det räknas inte. Obehagliga, välbekanta känslor om otillräcklighet smög sig på när jag var där. Det kändes som att alla gaddat ihop sig mot mig och bestämt sig för att tycka illa om mig bakom min rygg. Jag kunde känna hur de fick kämpa för att inte äcklas av mig, och jag visste på något vänster att alla bara ville att jag skulle gå. Men jag stannade, och jag är stolt över mig själv. Nu måste jag bara samla ihop modet och gå tillbaka en tredje gång...
Hjälpte lillebror med läxan nu ikväll och såg ett avsnitt av Oz som nu är inne på sin tredje säsong. Och så dummade jag mig. Ajabaja. Inte mer nu, inte låta det fortsätta. Jag har inte råd med så många fler snesteg.
onsdag 27 januari 2010
236
Pappa surar för att mamma, lillebror och jag köpte pizza och inte köpte någon åt honom. Han var inte hemma och vi visste inte när han skulle komma hem. Så otroligt småaktigt av honom. Det gör mig arg bara jag tänker på det, vi hade sparat en halv pizza till honom men nehej, det dög inte. Grr!
Lagade vegetarisk nudelwok idag (efter eget huvud, det är inte många maträtter jag klarar av att laga utan recept, så jag är stolt) och det känns otroligt OTROLIGT jobbigt att nudlarna inte var fullkorn. Jag gillar inte att jag börjar bli så besatt av det jag äter igen, vad gör jag för att bryta trenden? Har inte kräkts på länge nu, men funderar på att ge upp imorgon, om jag fortfarande har den här ångesten i kroppen. Den gör så ont, och jag orkar snart inte mer.
Såg såklart Oz idag, men också Nyckeln till frihet, eller som den egentligen heter - the Shawshank redemption. Enormt raffinerad film, den höll en i sitt grepp från första stund och jag var som förtrollad i två och en halv timma. 4.5/5. Länge sedan jag såg något så berörande.
Lagade vegetarisk nudelwok idag (efter eget huvud, det är inte många maträtter jag klarar av att laga utan recept, så jag är stolt) och det känns otroligt OTROLIGT jobbigt att nudlarna inte var fullkorn. Jag gillar inte att jag börjar bli så besatt av det jag äter igen, vad gör jag för att bryta trenden? Har inte kräkts på länge nu, men funderar på att ge upp imorgon, om jag fortfarande har den här ångesten i kroppen. Den gör så ont, och jag orkar snart inte mer.
Såg såklart Oz idag, men också Nyckeln till frihet, eller som den egentligen heter - the Shawshank redemption. Enormt raffinerad film, den höll en i sitt grepp från första stund och jag var som förtrollad i två och en halv timma. 4.5/5. Länge sedan jag såg något så berörande.
tisdag 26 januari 2010
235
En matsked av sylten jag äter på min fil/gröt innehåller 56 kalorier! FEMTIOSEX! Det är horribelt mycket! Jag tänker härmed aldrig mer äta sylt! Okej, det var kanske inte den rationella sidan av mig som talade där, men jag hade bara räknat med runt 38. Usch, och jag ÅT av den IDAG!
Var hemma ensam hela förmiddagen och det gick över förväntan bra! Åt frukost framför TVn och visst fanns det tankar om att göra det ogjort, men så länge det bara är tankar gör det ingenting. Man behöver inte alltid agera efter sina impulser har jag fått lära mig, det är jobbigt men det går att ignorera dem. Jag accepterar dem, men låter dem inte ta över.
Såg två avsnitt av Oz med lillebror, sedan såg jag dem igen (lite halvuppmärksamt) med min pappa. Fyra timmar passerade på ett kick! Mer sådant tack, det gillar jag.
Slängde ut en av mina näringsdrycker men drack duktigt den andra. Vi får se om den tredje slinker ner senare ikväll.
Var hemma ensam hela förmiddagen och det gick över förväntan bra! Åt frukost framför TVn och visst fanns det tankar om att göra det ogjort, men så länge det bara är tankar gör det ingenting. Man behöver inte alltid agera efter sina impulser har jag fått lära mig, det är jobbigt men det går att ignorera dem. Jag accepterar dem, men låter dem inte ta över.
Såg två avsnitt av Oz med lillebror, sedan såg jag dem igen (lite halvuppmärksamt) med min pappa. Fyra timmar passerade på ett kick! Mer sådant tack, det gillar jag.
Slängde ut en av mina näringsdrycker men drack duktigt den andra. Vi får se om den tredje slinker ner senare ikväll.
måndag 25 januari 2010
234
Inte mycket gjort. DBTmöte som ligger och skaver lite nu efteråt. Hur kunde jag säga så, och varför gjorde jag så frågar jag mig. Men det är inte mycket att göra åt det så det får vara som det är.
Kvällen spenderades med (ex)pojkvännen, vilket kändes väldigt bra. Han får mig att le. Och han låter mig vara precis som jag är.
<3
Överraskade pappa med lunch idag (känner mig väldigt omhändertagande); Indisk quorngryta och fullkornscouscous (eller ja, couscous till mig, pasta till pappa som vägrar allt som liknar ris.) Jag kan möjligen ha matförgiftat oss med kokosmjölk som gick ut i augusti förra året, men det lär vi väl märka ganska så snart...
Jag nojjar fortfarande över matlistans kalorimängd. Inte en chans att jag följer deras rekommendationer och får i mig 2800 kalorier på en och samma dag. Inte. En. Chans. Hur kunde jag vara så dum att jag bara accepterade deras lista som sanning och tillät mig själv att äta sex gånger per dag som de sa åt mig att göra? Hur kunde jag bara släppa kontrollen så? Jag känner mig grundlurad och riktigt, riktigt splittrad. Visst vill jag bli frisk, men inte om det kostar extrakalorier och kilon på vågen.
Hur dum får man bli?
Kvällen spenderades med (ex)pojkvännen, vilket kändes väldigt bra. Han får mig att le. Och han låter mig vara precis som jag är.
<3
Överraskade pappa med lunch idag (känner mig väldigt omhändertagande); Indisk quorngryta och fullkornscouscous (eller ja, couscous till mig, pasta till pappa som vägrar allt som liknar ris.) Jag kan möjligen ha matförgiftat oss med kokosmjölk som gick ut i augusti förra året, men det lär vi väl märka ganska så snart...
Jag nojjar fortfarande över matlistans kalorimängd. Inte en chans att jag följer deras rekommendationer och får i mig 2800 kalorier på en och samma dag. Inte. En. Chans. Hur kunde jag vara så dum att jag bara accepterade deras lista som sanning och tillät mig själv att äta sex gånger per dag som de sa åt mig att göra? Hur kunde jag bara släppa kontrollen så? Jag känner mig grundlurad och riktigt, riktigt splittrad. Visst vill jag bli frisk, men inte om det kostar extrakalorier och kilon på vågen.
Hur dum får man bli?
233
Räknade just lite på hur många kalorier jag konsumerat idag. Inte för att jag borde, men för att jag ville. Och jag kom fram till FÖR MÅNGA. På ABC där jag fått min matlista som jag äter efter säger de att jag om jag följer den får i mig i genomsnitt 2100 kalorier per dag. BULLSHIT. Om man räknar efter kommer man snabbt upp i - håll i er - 2800 kalorier! Och då var jag snäll, valde små frukter i stället för stora och tunna brödskivor istället för tjocka. Det är helt säkert att jag inte kan lita på allt de säger. Jag tänker modifiera listan så jag är säker på att jag hamnar på 2100 varje dag. Det kan ju inte skada, jag menar, jag tänker se till att jag får i mig det jag behöver, men inte hundratals kalorier till. Frukosten får vara intakt, och så tar jag bara bort en del drickor (de säger att jag måste dricka mjölk till varje måltid. Det kommer inte att hända) och en macka på kvällen.
Och jag lovar, det här är inte en ätstörningsgrej. Jag vill bara ha kontroll på situationen. På vad jag får i mig.
Låter jag patetisk?
Och jag lovar, det här är inte en ätstörningsgrej. Jag vill bara ha kontroll på situationen. På vad jag får i mig.
Låter jag patetisk?
söndag 24 januari 2010
232
Motiverad dag till tusen idag, allt har funkat så otroligt, extremt superbra att jag nästan blir mörkrädd. Jag har inte ätit min kvällsmat ännu så jag ska inte ta ut något i förskott, men än så har jag gjort alla rätt.
Det blev ett Ozavsnitt på förmiddagen och på eftermiddagen var mamma och jag ensamma hemma så vi passade på att se nothing but the truth, som var en solid spänningsfilm som överraskade mer än jag trodde den skulle. En trea får den absolut.
Fakebaconpastagratäng (ÖVER tjugo bokstäver där, bra jobbat!) till lunch, svampsoppa och toast till middag. Nu strötittar jag på galen i kärlek på trean och den verkar lovande, kanske mest för att Jack Nicholson lyser som gubbsjuk man "i sina bästa år".
Jag ångrade mig. Halvägs in blev den lika dryg som många andra filmer i samma genre. Den förtjänar inte mer än en 2.5, trots bra början och Keanu Reeves som leende (HALLELUJA!), charmig läkare.
Nu är kvällsmaten också överstökad. Jag funderade lite ytligt på att göra om den till en hetsätning och sedan kräkas upp den, men Herregud, jag är värd bättre än så! Mitt liv blir vad JAG gör det till och det är inte så jag vill att det ska vara. Varje dag är lika viktig som de andra, och IDAG har jag uppfört mig klanderfritt. För att bevisa för mig själv att jag är starkare än en ätstörning.
Och jag är nu officiellt så där sjukt stolt igen. Tänk vad lite korrekt ätande kan göra för att lyfta humöret ^^
Det blev ett Ozavsnitt på förmiddagen och på eftermiddagen var mamma och jag ensamma hemma så vi passade på att se nothing but the truth, som var en solid spänningsfilm som överraskade mer än jag trodde den skulle. En trea får den absolut.
Fakebaconpastagratäng (ÖVER tjugo bokstäver där, bra jobbat!) till lunch, svampsoppa och toast till middag. Nu strötittar jag på galen i kärlek på trean och den verkar lovande, kanske mest för att Jack Nicholson lyser som gubbsjuk man "i sina bästa år".
Jag ångrade mig. Halvägs in blev den lika dryg som många andra filmer i samma genre. Den förtjänar inte mer än en 2.5, trots bra början och Keanu Reeves som leende (HALLELUJA!), charmig läkare.
Nu är kvällsmaten också överstökad. Jag funderade lite ytligt på att göra om den till en hetsätning och sedan kräkas upp den, men Herregud, jag är värd bättre än så! Mitt liv blir vad JAG gör det till och det är inte så jag vill att det ska vara. Varje dag är lika viktig som de andra, och IDAG har jag uppfört mig klanderfritt. För att bevisa för mig själv att jag är starkare än en ätstörning.
Och jag är nu officiellt så där sjukt stolt igen. Tänk vad lite korrekt ätande kan göra för att lyfta humöret ^^
lördag 23 januari 2010
231
Det finns saker innanför skalet på mig som jag inte ens vågar nämna här, i en blogg som ingen läser. Saker som gör mig svag, som ligger och fräter. Jag önskar att jag vore starkare så jag vågade ta tag i dem, men det är jag inte och det gör jag inte.
Min DBT-terapeut tycker att jag "är stark eftersom [jag] erkänner mina problem och gör något åt dem". Jag önskar att jag kunde hålla med henne men det är någon liten tanke i bakhuvudet som gnager sig fast. Den låter mig inte komma undan så lätt. Istället känner jag mig svagare än någonsin. Svag för att jag inte kunde klara av livet bättre, för att jag hamnade där jag gjorde. Svag för att det tar mig en sådan tid att bli frisk(are). Men jag stretar på, för det är allt jag kan göra just nu.
Och idag har gått bra, förutom känslan av att jag är en sprickfärdig ballong och svårigheter att andas (sannolikt väldigt psykiska svårigheter). Efter ett par kaosliknande dagar bestämde jag mig i morse för att det fick vara slut på dumheterna. Vi får se hur länge beslutet gäller, innan jag faller dit igen.
I eftermiddags såg jag små skandaler, som visade sig vara mer av en kvalitetsfilm än vad jag trodde den skulle vara. Kanske lite väl uppstyltad på sina ställen, men ändå en frisk fläkt med solida skådespelarprestationer och aldrig tråkig dialog. 3/5.
Senare blev det också film, Gone, baby gone som sågs ätandes pasta med broccolisås. Också den bättre än jag befarade, jag tycker mycket om LeHanes böcker men hade inte läst den här. Oförutsägbar och spännande men den lyfter aldrig taket. 3.5/5. Gedigen kvällsunderhållning.
Pratade med min (ex)pojkvän igår, vi hörs ganska ofta över MSN nu för tiden. Och om man var en fluga på väggen skulle man inte tveka om att vi fortfarande var ett par. Så varför känns allting som att det är bäddat för en katastrof? Som att vårt förhållande är dömt redan från början? Varför sitter den där misstänksamheten i? Allt känns så naturligt när vi pratar, så rätt, men efteråt lämnas man med en bitter bismak i munnen. För vart står vi egentligen? Det är det ingen som vet...
fredag 22 januari 2010
230
I morse var det alltså dags för den fruktade körlektionen. Eftersom jag kom därifrån efter fyrtio minuter utan att ens starta bilen jag satt bakom ratten på räknar jag det hela som en lyckad exkursion. Smärtfritt kan man kanske kalla det, menjaghar redan bokat sex nya tider så jag kommer inte undan. Nu SKA jag lära mig att köra bil. Tiderna ligger inte förrän en månad framåt i tiden, så jag är säker än så länge. Synd att tiden går obekvämt fort dessa dagar.
Till lunch blev det fullkornscouscous och grönsaksgryta från frysen innan jag travade in mot stan igen, den här gången för ett DBTsamtal. Jag hade slarvat med läxan OCH varit stygg (hetsätit) de senaste dagarna så det var med inte så lite ångest i bakfickan som jag pallrade mig dit. Och visst fick jag höra att jag borde tagit hand om situationen på ett annat sätt (vilket jag redan visste) men hon var inte lika besviken på mig som jag fruktade. Och hon tyckte det var jättebra att jag gått till kören och körlektionen. Yay! Vi pratade om hur jag ska kunna hantera känslan jag får när jag tror mig vara tvungen att hetsäta och kräkas. Hur jag ska våga stanna i känslan eller distrahera mig med något annat för att själva hetsätandet inte ska inträffa. Och så bannade hon mig ju förstås för att jag slarvat med mina näringsdrycker, men det lägger jag inte så stor vikt vid med tanke på att jag faktsikt gått uppåt i vikt, ganska så rejält.
Mötte mamma på stan och vi tog sällskap hem där vi festade på semla som jag varit sugen på i evigheter. Jag TÄNKER bli nyttig, jag är redan mycket bättre på att styra över vad jag äter, men jag har mycket kvar. Det känns som att det inte är så viktigt nu när jag ÄNDÅ måste gå upp i vikt men när jag är på min målvikt så ska jag bli bättre. Jag vet, jag skjuter det bara på framtiden, men jag fungerar så. Och jag menar verkligen att jag ska klara av det, jag SKA äta det kroppen behöver och ingenting annat. Förutom en chokladbit då och då. För det behöver man faktiskt unna sig ibland.
Till lunch blev det fullkornscouscous och grönsaksgryta från frysen innan jag travade in mot stan igen, den här gången för ett DBTsamtal. Jag hade slarvat med läxan OCH varit stygg (hetsätit) de senaste dagarna så det var med inte så lite ångest i bakfickan som jag pallrade mig dit. Och visst fick jag höra att jag borde tagit hand om situationen på ett annat sätt (vilket jag redan visste) men hon var inte lika besviken på mig som jag fruktade. Och hon tyckte det var jättebra att jag gått till kören och körlektionen. Yay! Vi pratade om hur jag ska kunna hantera känslan jag får när jag tror mig vara tvungen att hetsäta och kräkas. Hur jag ska våga stanna i känslan eller distrahera mig med något annat för att själva hetsätandet inte ska inträffa. Och så bannade hon mig ju förstås för att jag slarvat med mina näringsdrycker, men det lägger jag inte så stor vikt vid med tanke på att jag faktsikt gått uppåt i vikt, ganska så rejält.
Mötte mamma på stan och vi tog sällskap hem där vi festade på semla som jag varit sugen på i evigheter. Jag TÄNKER bli nyttig, jag är redan mycket bättre på att styra över vad jag äter, men jag har mycket kvar. Det känns som att det inte är så viktigt nu när jag ÄNDÅ måste gå upp i vikt men när jag är på min målvikt så ska jag bli bättre. Jag vet, jag skjuter det bara på framtiden, men jag fungerar så. Och jag menar verkligen att jag ska klara av det, jag SKA äta det kroppen behöver och ingenting annat. Förutom en chokladbit då och då. För det behöver man faktiskt unna sig ibland.
torsdag 21 januari 2010
229
Mötet med min psykolog idag blev väldigt, väldigt givande. Det känns som att jag verkligen kan berätta allt för honom, allt det hemliga och jobbiga och förbjudna. Allt om mina ätstörningsmanier och allt om mitt självhat. Och han förstår. Eller förstår gör han nog inte, och det begär jag inte heller. Men han lyssnar och han ställer frågor. Han vill veta och han dömer inte. Det känns så obeskrivligt skönt att kunna vara den där feta äckliga människan jag känner mig som och ÄNDÅ ryggar han inte tillbaka. Tvärtom försöker han få mig att känna mig värdefull. Han sa själv att han tyckte att vi kommit varandra närmare efter förra veckans något obehagliga samtal. Jag håller nog med honom, jag känner mig trygg med honom. Det är inte många jag gör det med.
Jag vågade tala om saker idag som jag länge burit med mig men jag aldrig kunnat yppa, sådant som är för jävla äckligt för att ens nämna. Och det känns bara skönt nu efteråt, som att någon hjälper till att lyfta tyngden från mina axlar. Han sa att det nästan verkar som att jag håller på att ta adjö av mina hetsätningar. Jag hoppas att han har rätt, för jag vill SANNERLIGEN bli av med dem för gott.
Och så var det vikten. Jag bävade inför att ställa mig på vågen, så mycket att jag valde en sallad till lunch för att kanske vara något litet uns lättare (men vi fick efterrättskaka på 4kök idag och den kunde jag ju inte tacka nej till så det där unset är nog ganska utsuddat). Och det var förfärligt, förskräckligt, fasansfullt, FRUKTANSVÄRT att se siffrorna, att känna tyngden när jag klev upp och steg ner. Men på något underligt vis kunde jag också GLÄDJA mig åt att jag lyckats, att jag TILLÅTIT mig själv att bli aningen rundare och något obenigare. 45.4 löd domen. Och jag känner mig smalare än 40. Faktiskt. Ju mer jag går upp just nu, ju smalare känner jag mig. De har försökt få mig att tro på det i flera år, men jag har envist slutat lyssna. Det är tungt att erkänna att de hade rätt och jag fel, men eftersom det gagnar mig tar jag det med ro.
Efter det var det dags för provtagning som gjorde ont så in i bomben. Jag ville bara skrika åt sköterskan; VICKA INTE PÅ NÅLEN! men jag är så där lagomlandssnäll och mesig att jag bara log och grät inombords. Det känns fortfarande. Aj.
Sedan var det dags för något jag haft ångest för i veckors tid. Något jag ångrat flera gånger och sedan oångrat igen. Något som jag säkert kommer ha mardrömmar om ett antal nätter till. Det var dags för kör. Inte vet jag vad jag hade att vara nervös för heller, jag vet bara att jag inombords såg bilder av grupper av ansiktslösa människor som frös ut och skrattade åt äcklet som TRODDE att hon skulle kunna passa in i en normal grupp. Men jag gick och jag trivdes. Visst var det många som skrattade, men knappast åt mig, och visst var det många som grupperade sig, men de inbjöd mig att vara med. Och jag kan NÄSTAN NÄÄÄSTAN tänka mig att gå tillbaka nästa vecka också. Det är en början. Förhoppningsvis början till något bra.
Men det är långt ifrån slut på otäckheterna. Imorgon är det dags för körlektion...
Jag vågade tala om saker idag som jag länge burit med mig men jag aldrig kunnat yppa, sådant som är för jävla äckligt för att ens nämna. Och det känns bara skönt nu efteråt, som att någon hjälper till att lyfta tyngden från mina axlar. Han sa att det nästan verkar som att jag håller på att ta adjö av mina hetsätningar. Jag hoppas att han har rätt, för jag vill SANNERLIGEN bli av med dem för gott.
Och så var det vikten. Jag bävade inför att ställa mig på vågen, så mycket att jag valde en sallad till lunch för att kanske vara något litet uns lättare (men vi fick efterrättskaka på 4kök idag och den kunde jag ju inte tacka nej till så det där unset är nog ganska utsuddat). Och det var förfärligt, förskräckligt, fasansfullt, FRUKTANSVÄRT att se siffrorna, att känna tyngden när jag klev upp och steg ner. Men på något underligt vis kunde jag också GLÄDJA mig åt att jag lyckats, att jag TILLÅTIT mig själv att bli aningen rundare och något obenigare. 45.4 löd domen. Och jag känner mig smalare än 40. Faktiskt. Ju mer jag går upp just nu, ju smalare känner jag mig. De har försökt få mig att tro på det i flera år, men jag har envist slutat lyssna. Det är tungt att erkänna att de hade rätt och jag fel, men eftersom det gagnar mig tar jag det med ro.
Efter det var det dags för provtagning som gjorde ont så in i bomben. Jag ville bara skrika åt sköterskan; VICKA INTE PÅ NÅLEN! men jag är så där lagomlandssnäll och mesig att jag bara log och grät inombords. Det känns fortfarande. Aj.
Sedan var det dags för något jag haft ångest för i veckors tid. Något jag ångrat flera gånger och sedan oångrat igen. Något som jag säkert kommer ha mardrömmar om ett antal nätter till. Det var dags för kör. Inte vet jag vad jag hade att vara nervös för heller, jag vet bara att jag inombords såg bilder av grupper av ansiktslösa människor som frös ut och skrattade åt äcklet som TRODDE att hon skulle kunna passa in i en normal grupp. Men jag gick och jag trivdes. Visst var det många som skrattade, men knappast åt mig, och visst var det många som grupperade sig, men de inbjöd mig att vara med. Och jag kan NÄSTAN NÄÄÄSTAN tänka mig att gå tillbaka nästa vecka också. Det är en början. Förhoppningsvis början till något bra.
Men det är långt ifrån slut på otäckheterna. Imorgon är det dags för körlektion...
onsdag 20 januari 2010
228
Min hy har börjat göra revolt av någon anledning. Jag trodde den äntligen börjat stabilisera sig nu när jag äter mer eller mindre normalt och allt, men jag tog verkligen miste. Känner mig jätteäcklig, ofräsch och smutsig. Tänk att ett par finnar kan förändra allt så radikalt.
Kroppskännedom i Kalmar idag, jag fick rita ett par bilder på datorn av hur jag föreställer mig min kropp, en av hur jag känner mig och en av hur jag tror att jag ser ut. Sedan mättes ungefär varenda en av mina kroppsdelar och jag fick se svart på vitt hur jag EGENTLIGEN ser ut. Jag var vettskrämd innan jag fick se bilden, jag var nämligen helt säker på att jag skulle visa mig vara STÖRRE än jag trodde, att min bild av hur jag tror mig se ut skulle vara smalare än verklighetens. Självklart var det inte så, och jag blev något lättad (kolossalt lättad) men också aningen konfunderad när jag såg resultatet. Hur kan min känsla vara så totalt annorlunda mot verkligheten? Inte ens min bild av hur jag TRODDE att jag såg ut stämde, fast jag jobbat så hårt på att se mig själv som underviktig och smal. Är det verkligen så alla ser mig? Konstigt nog fick inte den rätta bilden av min kropp mig att känna mig smalare, tvärtom ville jag bara krypa in i min polotröja och försvinna av avsky för mig själv. Det är sorgligt att jag inte kommit längre, men jag borde nog inte döma mig själv. Jag ha ju faktiskt ätit OCH behållt mat idag. Är inte det ett framsteg?
I helhet, inte den mest lyckade dagen i mitt liv. Det är så lätt att fortsätta när man redan ramlat av vagnen en gång, som jag gjorde igår. Jag får helt enkelt vara EXTRA bestämd i morgon, och se till att dagen blir bättre än idag.
Vegetarisk lasagne till lunch, fylld aubergine med quinoa till middag (bara för att det är typ det enda jag kan laga utan recept så det går smidigt och lätt). Landet brunsås som var halvinformativt (visste du att det bara är 1.5 procent avokado i den färdiga guacamoledippen man köper i affären? Det är därför den heter DIPP och inte bara guacamole) och morden i midsomer som kvällsunderhållning. Och så fick vi såklart in ett Ozavsnitt under dagen, bara för att.
Imorgon är fullbokad, både vägning, psykolog, provtagning och KÖR! Jesus...
Kroppskännedom i Kalmar idag, jag fick rita ett par bilder på datorn av hur jag föreställer mig min kropp, en av hur jag känner mig och en av hur jag tror att jag ser ut. Sedan mättes ungefär varenda en av mina kroppsdelar och jag fick se svart på vitt hur jag EGENTLIGEN ser ut. Jag var vettskrämd innan jag fick se bilden, jag var nämligen helt säker på att jag skulle visa mig vara STÖRRE än jag trodde, att min bild av hur jag tror mig se ut skulle vara smalare än verklighetens. Självklart var det inte så, och jag blev något lättad (kolossalt lättad) men också aningen konfunderad när jag såg resultatet. Hur kan min känsla vara så totalt annorlunda mot verkligheten? Inte ens min bild av hur jag TRODDE att jag såg ut stämde, fast jag jobbat så hårt på att se mig själv som underviktig och smal. Är det verkligen så alla ser mig? Konstigt nog fick inte den rätta bilden av min kropp mig att känna mig smalare, tvärtom ville jag bara krypa in i min polotröja och försvinna av avsky för mig själv. Det är sorgligt att jag inte kommit längre, men jag borde nog inte döma mig själv. Jag ha ju faktiskt ätit OCH behållt mat idag. Är inte det ett framsteg?
I helhet, inte den mest lyckade dagen i mitt liv. Det är så lätt att fortsätta när man redan ramlat av vagnen en gång, som jag gjorde igår. Jag får helt enkelt vara EXTRA bestämd i morgon, och se till att dagen blir bättre än idag.
Vegetarisk lasagne till lunch, fylld aubergine med quinoa till middag (bara för att det är typ det enda jag kan laga utan recept så det går smidigt och lätt). Landet brunsås som var halvinformativt (visste du att det bara är 1.5 procent avokado i den färdiga guacamoledippen man köper i affären? Det är därför den heter DIPP och inte bara guacamole) och morden i midsomer som kvällsunderhållning. Och så fick vi såklart in ett Ozavsnitt under dagen, bara för att.
Imorgon är fullbokad, både vägning, psykolog, provtagning och KÖR! Jesus...
tisdag 19 januari 2010
227
Familjeterapi och lovord! Han sa att det verkligen märktes att jag var på rätt väg och att jag hade "glimten i ögat". Det känns jättebra att det faktiskt märks att jag inte ser allt i samma nattsvarta skala som tidigare, att det inte bara känns annorlunda utan faktiskt ÄR det.
Men dagen har inte fungerat till 100%. Var hemma ensam ett tag och det ledde till ett alldeles för närgånget besök på toaletten. Jag kan inte ens försvara mig, det var URBOTA dumt men jag tänkte inte, handlade bara på instinkt. Positivt är att det faktiskt inte KÄNDES så bra efteråt som jag trodde det skulle göra, jag känner mig bara hemsk som sjönk ner till min gamla nivå igen nu när jag kommit så långt. Det ska till varje pris inte upprepas på ett bra tag!
Mer Oz ikväll. Härligt!
Blev nästan lite filosofisk där jag satt och tittade. Berättaren i serien yttrade att man "varje dag börjar om på nytt". Han har rätt i det, att man måste glömma allt gammalt och ta nya tag. Inte bara idag. Inte bara imorgon. Varje dag gäller det att man gör rätt val och ser till att man mår bra. Det är en skyldighet man har mot sig själv. Imorgon är det jag som rycker upp mig och börjar om.
Men dagen har inte fungerat till 100%. Var hemma ensam ett tag och det ledde till ett alldeles för närgånget besök på toaletten. Jag kan inte ens försvara mig, det var URBOTA dumt men jag tänkte inte, handlade bara på instinkt. Positivt är att det faktiskt inte KÄNDES så bra efteråt som jag trodde det skulle göra, jag känner mig bara hemsk som sjönk ner till min gamla nivå igen nu när jag kommit så långt. Det ska till varje pris inte upprepas på ett bra tag!
Mer Oz ikväll. Härligt!
Blev nästan lite filosofisk där jag satt och tittade. Berättaren i serien yttrade att man "varje dag börjar om på nytt". Han har rätt i det, att man måste glömma allt gammalt och ta nya tag. Inte bara idag. Inte bara imorgon. Varje dag gäller det att man gör rätt val och ser till att man mår bra. Det är en skyldighet man har mot sig själv. Imorgon är det jag som rycker upp mig och börjar om.
måndag 18 januari 2010
226
Somnade inte som jag skulle igår, men känner mig ändå inte så trött och nere som jag förväntat mig. Den härliga motivationen verkar smitta av sig på allt jag gör *yes*
Fick hela serien Oz på posten idag, som jag ärligt tjänat ihop genom att inte hetsäta (det går åt stora summor pengar när man lever för att trycka i sig mat) och därför blev det också hela tre avsnitt, de första på andra säsongen. Mer sådant tack, det får mig att se saker ur ett annat perspektiv. Jag har ju ett val, jag KAN förändra mitt liv. Det är inte lika lätt för någon som sitter inne på livstid. Tänk att jag varit så fruktansvärt deprimerad att jag övervägt att begå självmord både en och två gånger när det sitter folk på anstalter runt om i världen idag som aldrig mer kommer få lämna fängelset, och de har mer livsvilja än jag. Som tur är har jag insett detta INNAN det var försent och jag jobbar hårt på att ändra min egen inställning.
Första gruppDBTn för säsongen, två nya tjejer att dela med sig inför. Och det här är ju en av världens minsta städer (eller något åt det hållet) så en av dem känner jag. Eller, känner och känner. Jag vet vem hon är. Jag sommarjobbade ihop med hennes bror. Att hon inte mådde lysande hade jag förstått sedan innan, men jag kan inte påstå att jag längtar efter att blotta mig inför henne. Hon känner min bror. Det känns bara... underligt alltsammans. Men jag ska inte klaga, det är klart att hon ska gå på DBT om hon behöver det. Jag säger ju hela tiden hur mycket det har hjälpt mig (även om jag har mycket kvar att jobba på) och då är det ju bara bra om andra får ta del av det också.
Hade bestämt mig för att kräkas idag sedan innan, men jag blev så styrkt av hur bra det kändes igår när jag inte gjorde det att jag helt enkelt lade band på mig och höll mig till matlistan. Okej, jag skippade två näringsdrycker, men jag åt ALLT jag skulle äta, och behåll det också. Det är så kul att skriva det i matdagboken och kunna skryta med att jag fixade det idag också. För så barnsligt glad blir jag, tro det eller ej. Det känns ÄNTLIGEN bra att behålla maten, det är så stort för mig att jag inte nog kan skriva om det. JAG VILL GE KROPPEN VAD DEN BEHÖVER! Det känns ganska patetiskt att vara så glad över något som är självklart för 95% av världens befolkning, men för mig är det inte självklart, så jag tänker tillåta mig själv att le och fortsätta dunka mig själv i ryggen.
Åt quinoan som blev över sen igår till lunch (jag ÄLSKAR quinoa! Måste väl erkänna att det nog beror på att det känns härligt nyttigt) och till middag lagade jag något som i min kära receptbok kallades mexikansk chili- och majspaj men det var mer som en chili sin carne med ett täcke av majsbröd. Det blev helt okej (jag klarar inte av att säga något mer positivt om något jag själv lagat än, i mitt huvud går inte ekvationen ihop att JAG skulle kunna laga något gott. Eller göra något bra över huvud taget).
Är redan SJUKT nervös inför inte bara kören på torsdag utan också körlektionen på fredag. TVÅ nya aktiviteter SAMMA vecka! Inom 24 timmar från varandra! Hur ska jag överleva all denna nervositet?
Fick hela serien Oz på posten idag, som jag ärligt tjänat ihop genom att inte hetsäta (det går åt stora summor pengar när man lever för att trycka i sig mat) och därför blev det också hela tre avsnitt, de första på andra säsongen. Mer sådant tack, det får mig att se saker ur ett annat perspektiv. Jag har ju ett val, jag KAN förändra mitt liv. Det är inte lika lätt för någon som sitter inne på livstid. Tänk att jag varit så fruktansvärt deprimerad att jag övervägt att begå självmord både en och två gånger när det sitter folk på anstalter runt om i världen idag som aldrig mer kommer få lämna fängelset, och de har mer livsvilja än jag. Som tur är har jag insett detta INNAN det var försent och jag jobbar hårt på att ändra min egen inställning.
Första gruppDBTn för säsongen, två nya tjejer att dela med sig inför. Och det här är ju en av världens minsta städer (eller något åt det hållet) så en av dem känner jag. Eller, känner och känner. Jag vet vem hon är. Jag sommarjobbade ihop med hennes bror. Att hon inte mådde lysande hade jag förstått sedan innan, men jag kan inte påstå att jag längtar efter att blotta mig inför henne. Hon känner min bror. Det känns bara... underligt alltsammans. Men jag ska inte klaga, det är klart att hon ska gå på DBT om hon behöver det. Jag säger ju hela tiden hur mycket det har hjälpt mig (även om jag har mycket kvar att jobba på) och då är det ju bara bra om andra får ta del av det också.
Hade bestämt mig för att kräkas idag sedan innan, men jag blev så styrkt av hur bra det kändes igår när jag inte gjorde det att jag helt enkelt lade band på mig och höll mig till matlistan. Okej, jag skippade två näringsdrycker, men jag åt ALLT jag skulle äta, och behåll det också. Det är så kul att skriva det i matdagboken och kunna skryta med att jag fixade det idag också. För så barnsligt glad blir jag, tro det eller ej. Det känns ÄNTLIGEN bra att behålla maten, det är så stort för mig att jag inte nog kan skriva om det. JAG VILL GE KROPPEN VAD DEN BEHÖVER! Det känns ganska patetiskt att vara så glad över något som är självklart för 95% av världens befolkning, men för mig är det inte självklart, så jag tänker tillåta mig själv att le och fortsätta dunka mig själv i ryggen.
Åt quinoan som blev över sen igår till lunch (jag ÄLSKAR quinoa! Måste väl erkänna att det nog beror på att det känns härligt nyttigt) och till middag lagade jag något som i min kära receptbok kallades mexikansk chili- och majspaj men det var mer som en chili sin carne med ett täcke av majsbröd. Det blev helt okej (jag klarar inte av att säga något mer positivt om något jag själv lagat än, i mitt huvud går inte ekvationen ihop att JAG skulle kunna laga något gott. Eller göra något bra över huvud taget).
Är redan SJUKT nervös inför inte bara kören på torsdag utan också körlektionen på fredag. TVÅ nya aktiviteter SAMMA vecka! Inom 24 timmar från varandra! Hur ska jag överleva all denna nervositet?
söndag 17 januari 2010
225
Jag har börjat föra matdagbok igen. Nu när jag faktiskt väljer att ta hand om min kropp känns det som att det finns någon mening med det. Jag satsar på mellan 1900 och 2200 kalorier per dag. Det är bra mycket mer än när jag frivilligt förde matdagbok förra gången och höll intaget under 1000... Och jag ska BANNE mig se till att jag hamnar över 1900 VARJE dag! Jag SKA bli frisk!
1900 kalorier betyder sex mål mat, alla uppbyggda av protein, fett och kolhydrater. Dessutom har jag räknat in en ruta choklad varje dag. Friska val leder till ett bra mående. Jag är SÅ motiverad ikväll!
1900 kalorier betyder sex mål mat, alla uppbyggda av protein, fett och kolhydrater. Dessutom har jag räknat in en ruta choklad varje dag. Friska val leder till ett bra mående. Jag är SÅ motiverad ikväll!
224
Matvaror jag kommer sakna NÄR jag åker till USA (bara för att jag saknar MI just nu)
- TARTEX! Ett par tuber får följa med i bagaget.
- Frebacos osötade havreringar. Hur ska jag klara mig i landet som ger sockerflingan ett ansikte? (han heter Tony).
- Lingonsylt. Vad ska jag ha på gröten varje morgon?
- Svart vinbärsgelé. Det bästa tillbehöret till en vegetarisk snitzel. Vilket osökt får mig att tänka på:
- Vegetarisk snitzel - även då jag försöker sluta med halvfabrikaten så har jag en svag punkt när det kommer till snitzlar.
- Ramlösa. Men det finns annat mineralvatten så jag kommer nog klara mig hjälpligt.
- Rågbröd. Eller riktigt mörkt, gott bröd över huvud taget. Vem äter orostat rostbröd egentligen?
- Lidls yoghurt. Den är HELT ljuvlig. Jag försöker sluta med den på grund av allt tillsatt socker, men den är vad som får mig att längta till mellanmålen varje dag...
- Svensk ost och svensk mjölk. De smakar helt annorlunda.
- Felix tomatketchup! Heinz är mitt personliga hatobjekt.
Amerikansk mat jag saknar just nu (jag har "hem"längtan):
- Amerikansk keso. Jag klagar ofta på amerikanska mjölkprodukter, men deras keso slår INGEN.
- String cheese. Bortsätt från svensk ost finns det inget bättre.
- Bagels. Okej, de är kaloririka, men någon gång ibland är de ljuvliga!
- Pepsi light. Av någon anledning har vi bara pepsi max i sverige och det är INTE samma sak.
- Cinnamon Toast Crunch. Okej, jag skäms, de är inget annat än socker, men det är världens godaste flinga! Näst efter havreringarna.
- jordgubbsphiladelphia (light) - också något jag inte gärna erkänner...
- grits En sorts gröt gjord på majs.
- cheetos - men jag tänker ALDRIG äta dem igen (bara onyttigheter)
-mac and cheese. Ja,jag lärde mig älska det. Fullkornsvarianten förstås!
- TARTEX! Ett par tuber får följa med i bagaget.
- Frebacos osötade havreringar. Hur ska jag klara mig i landet som ger sockerflingan ett ansikte? (han heter Tony).
- Lingonsylt. Vad ska jag ha på gröten varje morgon?
- Svart vinbärsgelé. Det bästa tillbehöret till en vegetarisk snitzel. Vilket osökt får mig att tänka på:
- Vegetarisk snitzel - även då jag försöker sluta med halvfabrikaten så har jag en svag punkt när det kommer till snitzlar.
- Ramlösa. Men det finns annat mineralvatten så jag kommer nog klara mig hjälpligt.
- Rågbröd. Eller riktigt mörkt, gott bröd över huvud taget. Vem äter orostat rostbröd egentligen?
- Lidls yoghurt. Den är HELT ljuvlig. Jag försöker sluta med den på grund av allt tillsatt socker, men den är vad som får mig att längta till mellanmålen varje dag...
- Svensk ost och svensk mjölk. De smakar helt annorlunda.
- Felix tomatketchup! Heinz är mitt personliga hatobjekt.
Amerikansk mat jag saknar just nu (jag har "hem"längtan):
- Amerikansk keso. Jag klagar ofta på amerikanska mjölkprodukter, men deras keso slår INGEN.
- String cheese. Bortsätt från svensk ost finns det inget bättre.
- Bagels. Okej, de är kaloririka, men någon gång ibland är de ljuvliga!
- Pepsi light. Av någon anledning har vi bara pepsi max i sverige och det är INTE samma sak.
- Cinnamon Toast Crunch. Okej, jag skäms, de är inget annat än socker, men det är världens godaste flinga! Näst efter havreringarna.
- jordgubbsphiladelphia (light) - också något jag inte gärna erkänner...
- grits En sorts gröt gjord på majs.
- cheetos - men jag tänker ALDRIG äta dem igen (bara onyttigheter)
-mac and cheese. Ja,jag lärde mig älska det. Fullkornsvarianten förstås!
223
Oj vilken inaktiv dag det blev! Mamma och jag var ensamma hemma så vi passade på att se film som passade OSS två för en gångs skull. Det blev Taking Woodstock på förmiddagen, och den var lite lagom söt utan att ta i så det ilar i tänderna. Mycket stämning, lite segt tempo. Den är kanske inte värd det, men den får ändå en fyra, för att den höll mig och mamma på gott humör.
Till lunch fick jag tillstånd att laga mat (JAA!) så det blev quinoa och quorn i senapssås. Jag är lite emot köttsubstitut mest för att de känns som dyrt prissatta halvfabrikat men quornbitar och quornfärs fungerar. Det är ändå lite mer en basvara än quornbullar eller färdig falafel.
Efter promenad och handling blev det film igen, med den otroligt fåniga svenska titeln min stora feta grekiska semester. Jag hade inga förväntningar på den och det var nog tur för den var långt ifrån bra med taffliga skämt och uselt replikskifte. Men säga vad man vill, det är rätt mysigt med feel good filmer. 2/5.
Några varma mackor senare tänkte vi spendera kvällen framför Little New York. Efter ett par smärtsamt dåliga inledningsminuter valde vi helt sonika att stänga av. det kanske räcker med två filmer idag...
Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men jag känner mig så otroligt liten. Det känns helt befängt att så många människor jobbar för att LILLA jag ska må bra. Världen innehåller miljarder själar, varför fokusera på just mig? Alla individer kräver så mycket, och varenda person man ser har SITT liv, SINA vänner, SITT förhållningssätt. Varje liten statist i vilken lågbudgetrulle som helst har ett kontaktnät, egna känslor att hantera. Jag vet inte vart jag vill komma med det här resonemanget, men det gör att jag känner mig så... onödig. Det är bara en löst flygande tanke som är svår att greppa tag om, men den överskuggar allt jag gör och allt jag känner just nu.
Maten har fungerat nästan intill perfekt. Min mamma lämnade mig ensam hemma ett tag och det var dags för mellanmål. Förr hade jag ätit det när hon var borta och sprungit till toaletten innan hon kom hem, men inte idag. Istället resonerade jag som så att "jag vet att jag inte klarar av att äta mellanmål och dricka näringsdryck när jag är ensam, därför väntar jag tills hon kommer tillbaka". Och det gjorde jag. Bara så där. För att jag VILLE lyckas. För att jag känner att jag är värd ett bättre öde än så som det har varit de senare åren. Nu måste det bara fortsätta på det här sättet. 24 timmar om dygnet. Sju dagar i veckan. Jag känner redan pressen...
Till lunch fick jag tillstånd att laga mat (JAA!) så det blev quinoa och quorn i senapssås. Jag är lite emot köttsubstitut mest för att de känns som dyrt prissatta halvfabrikat men quornbitar och quornfärs fungerar. Det är ändå lite mer en basvara än quornbullar eller färdig falafel.
Efter promenad och handling blev det film igen, med den otroligt fåniga svenska titeln min stora feta grekiska semester. Jag hade inga förväntningar på den och det var nog tur för den var långt ifrån bra med taffliga skämt och uselt replikskifte. Men säga vad man vill, det är rätt mysigt med feel good filmer. 2/5.
Några varma mackor senare tänkte vi spendera kvällen framför Little New York. Efter ett par smärtsamt dåliga inledningsminuter valde vi helt sonika att stänga av. det kanske räcker med två filmer idag...
Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men jag känner mig så otroligt liten. Det känns helt befängt att så många människor jobbar för att LILLA jag ska må bra. Världen innehåller miljarder själar, varför fokusera på just mig? Alla individer kräver så mycket, och varenda person man ser har SITT liv, SINA vänner, SITT förhållningssätt. Varje liten statist i vilken lågbudgetrulle som helst har ett kontaktnät, egna känslor att hantera. Jag vet inte vart jag vill komma med det här resonemanget, men det gör att jag känner mig så... onödig. Det är bara en löst flygande tanke som är svår att greppa tag om, men den överskuggar allt jag gör och allt jag känner just nu.
Maten har fungerat nästan intill perfekt. Min mamma lämnade mig ensam hemma ett tag och det var dags för mellanmål. Förr hade jag ätit det när hon var borta och sprungit till toaletten innan hon kom hem, men inte idag. Istället resonerade jag som så att "jag vet att jag inte klarar av att äta mellanmål och dricka näringsdryck när jag är ensam, därför väntar jag tills hon kommer tillbaka". Och det gjorde jag. Bara så där. För att jag VILLE lyckas. För att jag känner att jag är värd ett bättre öde än så som det har varit de senare åren. Nu måste det bara fortsätta på det här sättet. 24 timmar om dygnet. Sju dagar i veckan. Jag känner redan pressen...
222
Diplomat, filmen jag såg ikväll, går inte att hitta någonstans! Mitt älskade imdb kunde inte ens hjälpa till, och moviezine och filmtipset var båda helt tomma på idéer. I och för sig var filmen inte särskilt bra, men den var ändå sevärd, i alla fall om man har ett par tre timmar att slösa bort en seg lördagskväll. Bra skådespelare, rörig intrig. 2/5.
jag mådde inte så bra förut ikväll, jag var alldeles kall och magen satte sig på tvären. Båda mina föräldrar blev då sura och fick för sig att jag inte klarat dagen så bra, att jag låtit anorexiademonerna diktera. Frustrerande när jag faktiskt gjort precis ALLA rätt. Det är jobbigt att inte bli trodd, trots att jag borde vara van vid det här laget. Istället blir jag sur och ledsen, och det tar de som ett bevis på att jag kräkts. ÅÅH, vad jag inte gillar dessa moment 22...
jag mådde inte så bra förut ikväll, jag var alldeles kall och magen satte sig på tvären. Båda mina föräldrar blev då sura och fick för sig att jag inte klarat dagen så bra, att jag låtit anorexiademonerna diktera. Frustrerande när jag faktiskt gjort precis ALLA rätt. Det är jobbigt att inte bli trodd, trots att jag borde vara van vid det här laget. Istället blir jag sur och ledsen, och det tar de som ett bevis på att jag kräkts. ÅÅH, vad jag inte gillar dessa moment 22...
lördag 16 januari 2010
221
Känner mig otroligt rastlös, det är så poänglöst att sitta hemma och syssla med måltider när världen pågår runt omkring. Jag sitter som i en bubbla, och har gjort det i över ett års tid. För varje dag rinner tusen möjligheter iväg tills jag till slut inte har en enda kvar. Jag hoppas att jag får komma tillbaka till universitetet efter sommaren så jag i alla fall har studierna för just nu har jag ingenting och det gör allting så mycket svårare. Jag värdesätter inte tiden jag har ledigt på samma sätt som många andra eftersom jag inte har någonstans att vara där jag kan längta efter ledighet. Visst skulle jag kunna börja arbeta, men jag känner mig ändå inte frisk nog för att kunna ta betalt av kunder eller bädda sängar på hotell. Förhoppningsvis har det inte bara med lathet att göra, utan det finns ett korn av sanning i det också. Det är nog inte en bra idé att gå ifrån inget till hundra procent på en gång.
Dessutom är det faktiskt lite orättvist mot mig själv att säga att jag inte gör någonting. Att bli frisk är ett heltidsjobb, alla psykologbesök, DBTmöten, provtagningar och familjeterapier tar upp sin beskärda del tid. Men jag vill göra MER av mina dagar, veckor, månader, av den jag är. Nu börjar jag ju förhoppningsvis med kör och körkortstagning nästa vecka, men det är ju inget som säger att jag fortsätter med det. Jag har lätt för att låta saker rinna ut i sanden, att säga att jag ska göra något och sedan dra in huvudet i skalet så långt att chansen går mig förbi. Det kommer bli tufft att följa upp premiären med en andra och kanske också en tredje gång. Livet blir så innehållslöst när man inte rycks med i händelsekedjan.
Det är svindlande att tänka på hur mycket som går att få in i ett schema egentligen, om man bara har ork och vilja. Varje dag kan spenderas på hundratals håll, och bara man är stark nog klarar man av att hantera alla intryck alldeles själv. Jag tror att det är lite av ett misstag från min sida, att tänka så. Att måla upp en bild av ett friskt liv fullproppat med aktiviteter kommer bara göra mig rädd och sakta ner mig. Istället borde jag sträva efter LAGOM många händelser varje vecka, ett par kompisbesök, några stycken fritidsintressen. Något som inte gör mig uppstressad men som fortfarande är ett fullt normalt, friskt liv. Jag vill verkligen inte krocka igen, stånga mig blodig mot en vägg som aldrig viker sig. Jag vill inte ta död på mig själv oavsett hur jag har känt och vad jag har gjort innan. Den tiden är förbi, nu är en ny fas i mitt liv och jag vill göra den till en början på något bra.
Det blir nog film ikväll. Det var ett tag sedan nu och jag börjar få abstinens. Inte har jag lagat mat (på riktigt) på ett par dagar heller, det känns som att jag försitter mina chanser, att jag varje dag missar en"opportunity" att lära mig och förkovra mig. Det är inte det att jag inte vill, min mamma har förbjudit mig att laga mer mat innan jag ätit upp några av de rätter som jag fryst in. Det blir ju inte alltid att man lagar mat för en person...
Dessutom är det faktiskt lite orättvist mot mig själv att säga att jag inte gör någonting. Att bli frisk är ett heltidsjobb, alla psykologbesök, DBTmöten, provtagningar och familjeterapier tar upp sin beskärda del tid. Men jag vill göra MER av mina dagar, veckor, månader, av den jag är. Nu börjar jag ju förhoppningsvis med kör och körkortstagning nästa vecka, men det är ju inget som säger att jag fortsätter med det. Jag har lätt för att låta saker rinna ut i sanden, att säga att jag ska göra något och sedan dra in huvudet i skalet så långt att chansen går mig förbi. Det kommer bli tufft att följa upp premiären med en andra och kanske också en tredje gång. Livet blir så innehållslöst när man inte rycks med i händelsekedjan.
Det är svindlande att tänka på hur mycket som går att få in i ett schema egentligen, om man bara har ork och vilja. Varje dag kan spenderas på hundratals håll, och bara man är stark nog klarar man av att hantera alla intryck alldeles själv. Jag tror att det är lite av ett misstag från min sida, att tänka så. Att måla upp en bild av ett friskt liv fullproppat med aktiviteter kommer bara göra mig rädd och sakta ner mig. Istället borde jag sträva efter LAGOM många händelser varje vecka, ett par kompisbesök, några stycken fritidsintressen. Något som inte gör mig uppstressad men som fortfarande är ett fullt normalt, friskt liv. Jag vill verkligen inte krocka igen, stånga mig blodig mot en vägg som aldrig viker sig. Jag vill inte ta död på mig själv oavsett hur jag har känt och vad jag har gjort innan. Den tiden är förbi, nu är en ny fas i mitt liv och jag vill göra den till en början på något bra.
Det blir nog film ikväll. Det var ett tag sedan nu och jag börjar få abstinens. Inte har jag lagat mat (på riktigt) på ett par dagar heller, det känns som att jag försitter mina chanser, att jag varje dag missar en"opportunity" att lära mig och förkovra mig. Det är inte det att jag inte vill, min mamma har förbjudit mig att laga mer mat innan jag ätit upp några av de rätter som jag fryst in. Det blir ju inte alltid att man lagar mat för en person...
fredag 15 januari 2010
220
Pappa och jag spenderade någon timma eller så på att se massor av gamla Kalle Anka klassiker, eftersom han gärna ville se de som gjordes under kriget. Det var lite ovant att höra Kalle kvacka samtidigt som man såg vapen i bild.
Måste dock erkänna att jag fuskat idag. Inte med maten faktiskt, den har gått oroväckande bra (peppar, peppar, mycket kan hända än) men näringsdryckerna är knepiga att få till. Jag vet verkligen inte varför jag gör det heller, jag VILL ju gå upp i vikt, jag VILL bli friskförklarad och få göra allt det där jag inte kan just nu. Men bara känslan av att ha något i mig som jag dricker FÖR att gå upp i vikt är så SJUKT obehaglig. Så de hälls ut när ingen ser. Med tanke på att de kostar 20 kronor styck så är det ett dyrt nöje men jag hoppas att mamma och pappa inte får reda på det...
Poänglös dag. Frukost. Promenad. Mellanmål. Apoteket. Lunch (couscous och grönsaksgryta från frysen). Kalle. Liljeholmens. Mellanmål. Dusch. Middag (hasselbackspotatis och quornfilé). Let's dance. Kvällsmat. Sömn. Men jag tillåter mig själv att ta det lugnt nu för jag vet att nästa vecka kommer bli ytterst krävande. Inte nog med att jag ska ner till Kalmar tre gånger, DBTn börjar igen med nya ansikten i gruppen och jag har både kör och körlektion för första gången. En del av mig vill bara stoppa huvudet i sanden och hoppa över allt sådant där som kan leda till ett mer socialt liv. Men jag vet att det här är vägen mot friskhet så jag står ut. Förhoppningsvis kommer upplevelserna vara positiva.
Dagens "rant" (otroligt dåligt skriven. Hoppa över)
Usch. Jag känner mig helt... Jag vet inte... Jag har inga ord för det jag känner. Det är som att jag sitter fast i det elände jag skapat åt mig själv och jag kämpar för att komma härifrån men innerst inne vet jag att det aldrig kommer bli annorlunda. Det här ÄR jag och jag kan lura mig själv att jag kan bli en bättre människa så mycket som det bara går men i slutänden är jag bara jag och jag kommer aldrig kunna fungera som man ska. Alla krav bara hopar sig och jag vet inte hur jag ska hantera dem på ett hälsosamt sätt. Idag kanske fungerar, imorgon också om jag har tur men nästa vecka kommer allt falla ihop. Nästa vecka eller nästa månad eller nästa år. Vilken dag som helst. Det som andra har automatiskt måste jag frabricera och det blir aldrig så normalt och naturligt som det borde vara. Jag försöker förklara med så neutrala termer som möjligt men allt blir bara dömande i alla fall. Jag ÄR äcklig, smutsig, fet och tråkig och hur man än vänder och vrider på det kommer jag ändå alltid vara densamma. Jag vill bara älska mig själv men mer och mer förstår jag att det verkligen inte finns någonting att älska. Verkligen ingenting alls.
Måste dock erkänna att jag fuskat idag. Inte med maten faktiskt, den har gått oroväckande bra (peppar, peppar, mycket kan hända än) men näringsdryckerna är knepiga att få till. Jag vet verkligen inte varför jag gör det heller, jag VILL ju gå upp i vikt, jag VILL bli friskförklarad och få göra allt det där jag inte kan just nu. Men bara känslan av att ha något i mig som jag dricker FÖR att gå upp i vikt är så SJUKT obehaglig. Så de hälls ut när ingen ser. Med tanke på att de kostar 20 kronor styck så är det ett dyrt nöje men jag hoppas att mamma och pappa inte får reda på det...
Poänglös dag. Frukost. Promenad. Mellanmål. Apoteket. Lunch (couscous och grönsaksgryta från frysen). Kalle. Liljeholmens. Mellanmål. Dusch. Middag (hasselbackspotatis och quornfilé). Let's dance. Kvällsmat. Sömn. Men jag tillåter mig själv att ta det lugnt nu för jag vet att nästa vecka kommer bli ytterst krävande. Inte nog med att jag ska ner till Kalmar tre gånger, DBTn börjar igen med nya ansikten i gruppen och jag har både kör och körlektion för första gången. En del av mig vill bara stoppa huvudet i sanden och hoppa över allt sådant där som kan leda till ett mer socialt liv. Men jag vet att det här är vägen mot friskhet så jag står ut. Förhoppningsvis kommer upplevelserna vara positiva.
Dagens "rant" (otroligt dåligt skriven. Hoppa över)
Usch. Jag känner mig helt... Jag vet inte... Jag har inga ord för det jag känner. Det är som att jag sitter fast i det elände jag skapat åt mig själv och jag kämpar för att komma härifrån men innerst inne vet jag att det aldrig kommer bli annorlunda. Det här ÄR jag och jag kan lura mig själv att jag kan bli en bättre människa så mycket som det bara går men i slutänden är jag bara jag och jag kommer aldrig kunna fungera som man ska. Alla krav bara hopar sig och jag vet inte hur jag ska hantera dem på ett hälsosamt sätt. Idag kanske fungerar, imorgon också om jag har tur men nästa vecka kommer allt falla ihop. Nästa vecka eller nästa månad eller nästa år. Vilken dag som helst. Det som andra har automatiskt måste jag frabricera och det blir aldrig så normalt och naturligt som det borde vara. Jag försöker förklara med så neutrala termer som möjligt men allt blir bara dömande i alla fall. Jag ÄR äcklig, smutsig, fet och tråkig och hur man än vänder och vrider på det kommer jag ändå alltid vara densamma. Jag vill bara älska mig själv men mer och mer förstår jag att det verkligen inte finns någonting att älska. Verkligen ingenting alls.
torsdag 14 januari 2010
219
Torsdag och psykologdag. Vågen visade på 44.2 kilo, 0,1 kilo upp. Känns bättre än jag trodde det skulle kunna göra - ja, jag har gått upp i vikt (jag är inte ens rädd för siffran 44 längre!) men inte för mycket och inte för snabbt. Det är så obeskrivligt skönt att kunna äta och veta att jag inte kommer svälla upp som en ballong av det. Jag känner fortfarande av oron, den sitter som en isklump i magen och kommer nog ta lång tid på sig att smälta. Men jag kan putta bort tankarna så att de blir hanterbara och jag gör det med bravur.
Samtalet med min psykolog var något... obehagligt. Vi hamnade efter lite svängar runt vikt och ångest vid ämnet sex. Och där stannade vi. Han menar att det KAN vara njutningsfullt och vackert om man ger sig hän. Jag menar att det kan det visst inte. Sex är bara hemskt och jobbigt och i vägen. Med sex kommer krav och nakenhet och sårbarhet och intimitet. Jag önskar världen kunde vara mer sexlös *mummel*
Han jämförde min motvilja att ens tänka på sex med någon annan med min ovilja att dricka sprit. I båda fallen handlar det om att ge upp kontrollen, att låta någon eller något annat styra. Han har rätt och jag hatar det.
Efter den väldigt långa timman av förmaningar om att ALDRIG göra något jag själv inte vill (jag VET! Men det är inte så lätt) åt jag en quornsallad på cafe nilsson (106 spänn! Herrejesus! Första och enda gången) innan jag tog bussen hem.
Fortfarande bestämd. Jag VILL lära mig att ta hand om mig själv. Hoppas viljan sitter i LÄNGE.
Samtalet med min psykolog var något... obehagligt. Vi hamnade efter lite svängar runt vikt och ångest vid ämnet sex. Och där stannade vi. Han menar att det KAN vara njutningsfullt och vackert om man ger sig hän. Jag menar att det kan det visst inte. Sex är bara hemskt och jobbigt och i vägen. Med sex kommer krav och nakenhet och sårbarhet och intimitet. Jag önskar världen kunde vara mer sexlös *mummel*
Han jämförde min motvilja att ens tänka på sex med någon annan med min ovilja att dricka sprit. I båda fallen handlar det om att ge upp kontrollen, att låta någon eller något annat styra. Han har rätt och jag hatar det.
Efter den väldigt långa timman av förmaningar om att ALDRIG göra något jag själv inte vill (jag VET! Men det är inte så lätt) åt jag en quornsallad på cafe nilsson (106 spänn! Herrejesus! Första och enda gången) innan jag tog bussen hem.
Fortfarande bestämd. Jag VILL lära mig att ta hand om mig själv. Hoppas viljan sitter i LÄNGE.
onsdag 13 januari 2010
218
Jag har blivit rysligt seg på morgonen och imorse hotade pappa mig med att hälla vatten över mig om jag inte tog mig upp i arla morgonstund (det vill säga klockan nio). Det är bra att han får upp mig, jag vill inte vara en dagdrivare som sover bort mitt liv. Men skönt är det.
Hade DBT-tid klockan elva och vi såg tillbaka på de månader som gått och funderade på vad det gett mig och vart jag står idag. DBTn har verkligen varit något positivt för mig, fast det också har varit oerhört tufft och krävande. Terapiformen har lärt mig att JAG är den enda som kan förändra mig själv - det finns många som skulle vilja ändra på mig, men i slutändan är det jag som bestämmer. Detta innebär också att jag inte kan ändra på någon annan, utan det är den personen som måste vakna upp och vilja ha en förändring. Det tar tid och man måste öva, men om det är något beteende man inte trivs med kan man lära om och lära rätt. "Jag gör så gott jag kan" används flitigt och en "icke dömande hållning" är otroligt viktigt. Jag är så tacksam över att jag får ta del av den här terapin.
Åt pizza med fullkornsbotten till lunch och hade tänkt spendera ett par timmar med att se the constant gardener. Så blev det inte, eftersom bara halva var inspelad. Och för att vara ärlig så fängslade den inte riktigt mig ändå. Kanske skulle den varit bättre om man sett hela och kunnat hänga med lite bättre.
Jag har funderat mycket på framtiden. Den känns så ljus just nu och jag är näst intill övertygad att jag faktiskt HAR en chans. Jag kommer på mig själv med att måla upp olika scenarion som jag vill leva ut, ibland är jag tillbaka i USA, ibland är jag ute och reser, ibland är jag på hemmaplan men frisk och sund. Det var länge sedan jag kände så starkt för någonting, länge sedan jag kände någonting förutom hat och självförakt. Men jag VILL verkligen det här nu, vill lära mig att ta hand om mig själv och den kropp jag har. Jag har redan börjat, jag försöker att äta hälsosamt och balanserat, men jag vill mer än så, jag vill ta reda på exakt vad min kropp behöver och ge den just det. Jag är fortfarande inte bra på att lyssna på mig själv och mina behov, men om jag är lyhörd och gör det som krävs kanske jag kan få tillbaka alla de där impuserna som gått förlorade. Jag VILL leva, inte bara andas. Jag vill sluta späka mig själv, straffa mig själv, tävla med andra om att må sämst. Jag har kommit så långt. Jag äter varje dag, jag har inte skurit sedan jag vet inte när, viljan finns kvar men det finns dagar då jag inte ens märker av den. SÅ kan det bli med ätstörningsbeteendet också, jag kommer kunna fungera normalt! Det är så skönt att tillåta mig själv att vara egoistisk, det känns bra att sätta upp realistiska mål. Tillbaka i klassrummet till hösten, tillexempel, det känns inte alls som att det är ett för stort berg att bestiga. Visst har jag mycket, MYCKET kvar tills dess, men jag är bestämd. Jag tänker inte sitta på olika behandlingshem hela mitt liv.
Jag tror faktiskt att jag börjar tycka om mig själv.
Hade DBT-tid klockan elva och vi såg tillbaka på de månader som gått och funderade på vad det gett mig och vart jag står idag. DBTn har verkligen varit något positivt för mig, fast det också har varit oerhört tufft och krävande. Terapiformen har lärt mig att JAG är den enda som kan förändra mig själv - det finns många som skulle vilja ändra på mig, men i slutändan är det jag som bestämmer. Detta innebär också att jag inte kan ändra på någon annan, utan det är den personen som måste vakna upp och vilja ha en förändring. Det tar tid och man måste öva, men om det är något beteende man inte trivs med kan man lära om och lära rätt. "Jag gör så gott jag kan" används flitigt och en "icke dömande hållning" är otroligt viktigt. Jag är så tacksam över att jag får ta del av den här terapin.
Åt pizza med fullkornsbotten till lunch och hade tänkt spendera ett par timmar med att se the constant gardener. Så blev det inte, eftersom bara halva var inspelad. Och för att vara ärlig så fängslade den inte riktigt mig ändå. Kanske skulle den varit bättre om man sett hela och kunnat hänga med lite bättre.
Jag har funderat mycket på framtiden. Den känns så ljus just nu och jag är näst intill övertygad att jag faktiskt HAR en chans. Jag kommer på mig själv med att måla upp olika scenarion som jag vill leva ut, ibland är jag tillbaka i USA, ibland är jag ute och reser, ibland är jag på hemmaplan men frisk och sund. Det var länge sedan jag kände så starkt för någonting, länge sedan jag kände någonting förutom hat och självförakt. Men jag VILL verkligen det här nu, vill lära mig att ta hand om mig själv och den kropp jag har. Jag har redan börjat, jag försöker att äta hälsosamt och balanserat, men jag vill mer än så, jag vill ta reda på exakt vad min kropp behöver och ge den just det. Jag är fortfarande inte bra på att lyssna på mig själv och mina behov, men om jag är lyhörd och gör det som krävs kanske jag kan få tillbaka alla de där impuserna som gått förlorade. Jag VILL leva, inte bara andas. Jag vill sluta späka mig själv, straffa mig själv, tävla med andra om att må sämst. Jag har kommit så långt. Jag äter varje dag, jag har inte skurit sedan jag vet inte när, viljan finns kvar men det finns dagar då jag inte ens märker av den. SÅ kan det bli med ätstörningsbeteendet också, jag kommer kunna fungera normalt! Det är så skönt att tillåta mig själv att vara egoistisk, det känns bra att sätta upp realistiska mål. Tillbaka i klassrummet till hösten, tillexempel, det känns inte alls som att det är ett för stort berg att bestiga. Visst har jag mycket, MYCKET kvar tills dess, men jag är bestämd. Jag tänker inte sitta på olika behandlingshem hela mitt liv.
Jag tror faktiskt att jag börjar tycka om mig själv.
tisdag 12 januari 2010
217
A bittersweet life är en koreansk film som egentligen bara bygger på en sak - så coola fighter som möjligt. Och visst är det häftigt, men man saknar ändå den där ryggraden som man får ta del av i filmer liknande denna - Old boy tillexempel. Till slut blev A bittersweet life bara okej. inte mer. 3/5.
Det känns som att jag har snöat in på treor. Eller så väljer jag bara mediokra filmer...
Har annars varit en duktig flicka idag. Trodde att jag skulle hoppa ur skinnet av längtan att hetsäta och kräkas förut men som jag bevisar för mig själv om och om igen - det GÅR att vänta ut det. Man plågas en del, men man dör inte. Dessutom var jag modig och ringde upp en körledare, så nu börjar jag sjunga igen nästa vecka. Det börjar äntligen kännas som att jag pusslar ihop ett liv med lite mening i.
Jag är helt överröst av positiva känslor. Det känns nästan främmande, som att jag sviker mig själv när jag inte går omkring helt nattsvart och deppig. Men om det får mig att le kan det väl inte vara så dumt?
Det känns som att jag har snöat in på treor. Eller så väljer jag bara mediokra filmer...
Har annars varit en duktig flicka idag. Trodde att jag skulle hoppa ur skinnet av längtan att hetsäta och kräkas förut men som jag bevisar för mig själv om och om igen - det GÅR att vänta ut det. Man plågas en del, men man dör inte. Dessutom var jag modig och ringde upp en körledare, så nu börjar jag sjunga igen nästa vecka. Det börjar äntligen kännas som att jag pusslar ihop ett liv med lite mening i.
Jag är helt överröst av positiva känslor. Det känns nästan främmande, som att jag sviker mig själv när jag inte går omkring helt nattsvart och deppig. Men om det får mig att le kan det väl inte vara så dumt?
måndag 11 januari 2010
216
Sitter framför TVn efter grönsaksgryta och fullkornscouscous och sneglar längtande på toaletten ungefär var tredje sekund. Jag hade väldigt, VÄLDIGT gärna gjort mig av med maten och jag sitter nu och resonerar med mig själv ("du har inte ätit för mycket!","det du åt var nyttigt och kroppen behöver det", "du kommer inte gå upp i vikt av en middag", "du måste upp i vikt för att få åka tillbaka till USA") för att kunna ha den kvar. Dagen i övrigt har känts som en riktig katastrof,fast jag gjort mer eller mindre alla rätt. Okej, jag erkänner. Jag hällde ut en av näringsdryckerna när ingen såg. Jag vet inte ens varför,det är ju bara jag som får ta konsekvenserna när jag gör sånt, men det sitter i ryggraden. Om man har möjlighet att mixtra, så gör man det. Det går så snabbt att man inte hinner stanna upp,ångra sig och göra det man egentligen skulle. Visst har jag åkt dit och fått min beskärda del av åthutningar men 80% av gångerna kommer jag undan smärtfritt, och bara min egen hälsa blir skadad. Litet pris att betala.
Till lunch blev det pasta och enkel linssås som både pappa och lillebror åt utan vilda protester. Den måste ha medfört en rejäl energikick för efter maten satte jag igång med att städa mitt rum och det tog inte lång tid innan jag började dra runt möblerna till nya platser. Det känns nytt och rent därinne nu, och jag känner att jag passar in där. Jag är en ny och ren människa, jag försöker bli av med allt det där gamla och smutsiga.
Inatt åker bror min till England, och jag sitter lite smått avundsjuk kvar där jag är. Åh, vad jag vill bli frisk! Varför tar det sådan tid? För om jag ska kunna leva den där hälsosamma drömmen så måste ju också IDAG fungera. Varje mål är viktigt. Varje mål. Varje dag. Och det är fantastiskt hur mycket ångest som kan få plats i en kropp...
Till lunch blev det pasta och enkel linssås som både pappa och lillebror åt utan vilda protester. Den måste ha medfört en rejäl energikick för efter maten satte jag igång med att städa mitt rum och det tog inte lång tid innan jag började dra runt möblerna till nya platser. Det känns nytt och rent därinne nu, och jag känner att jag passar in där. Jag är en ny och ren människa, jag försöker bli av med allt det där gamla och smutsiga.
Inatt åker bror min till England, och jag sitter lite smått avundsjuk kvar där jag är. Åh, vad jag vill bli frisk! Varför tar det sådan tid? För om jag ska kunna leva den där hälsosamma drömmen så måste ju också IDAG fungera. Varje mål är viktigt. Varje mål. Varje dag. Och det är fantastiskt hur mycket ångest som kan få plats i en kropp...
söndag 10 januari 2010
215
Månprinsessan var ett sagoäventyr och jag måste väl erkänna att jag är svag för sådana, kompletta med vackra klänningar, fantasifulla världar och svartvitt tänkande. Onda människor är FRUKTANSVÄRT onda och goda människor är supersötsliskigt jättegoda. Så också i denna film som ändå lyckades nästla in sig i mitt hjärta. VÄLDIGT partiska 3/5.
A mighty heart var trovärdig (fattas bara annat när den är baserad på en sann historia) men det är något som saknas. Den är helt enkelt inte spännande, man känner inte så mycket för karaktärerna. Och så sitter man och retar sig på Angelina Jolies brytning och hur alla runt henne pratar franska men hon på något mystiskt sätt lyckas hålla tyst i alla franska situationer. 2/5.
A mighty heart var trovärdig (fattas bara annat när den är baserad på en sann historia) men det är något som saknas. Den är helt enkelt inte spännande, man känner inte så mycket för karaktärerna. Och så sitter man och retar sig på Angelina Jolies brytning och hur alla runt henne pratar franska men hon på något mystiskt sätt lyckas hålla tyst i alla franska situationer. 2/5.
lördag 9 januari 2010
214
Har gått omkring som på nålar mer eller mindre hela dagen idag. Mamma var på krigsstigen och det retar upp pappa också så det blir en tryckande stämning här hemma som är svår att skaka av sig. En del av mig ville bara ut, gå någon annanstans ett tag, men min logiska sida vann ganska snabbt. Vem har jag att gå till?
Av någon anledning så var jag ganska så känslosam tidigare. Kände mig patetisk när tårarna rullade framför en värsting till syster 2. Men jag måste välkunna försvara mig med att den påminner mig om när jag var i USA och sjöng i deras skolkör. Vi var i ungefär samma situation,och vi såg just denna film för att bli inspirerade.
Jag saknar verkligen året jag var där. Jag var redan förstörd när jag kom dit så mycket av det som hände lyckades jag inte ta till mig, men nu när jag ser tillbaka på varje enskild händelse är många av dem positiva. Jag önskar att jag inte vore så fruktansvärt självkritisk, det går ut över allt jag gör och allt jag tänker. Och det är fortfarande mycket lättare att låta de få negativa minnena flyta upp till ytan. Istället för alla kramar jag fick kommer jag de få som inte kunde tåla mig. Istället för min värdsysters kärlek kommer jag ihåg de gånger hon stal pengar ur min ficka. Istället för de diplom jag fick kommer jag ihåg att jag aldrig riktigt fixade matten (jag fick ju bara A-). Istället för lärarnas positiva kommentarer kommer jag ihåg den gången en av dem sa till mig att jag "är smalast i klassen men ändå överviktig" (det berodde enligt honom på välfärdssamhället). Hur jag än vänder och vrider på allting så hittar jag alltid baksidan först och det är den som följer med mig, som klibbar sig fast. Minnena fortsätter, men de ligger i skugga.
Jag hoppas att mina nya kunskaper från DBTn kan lära mig att hantera alla sådana här situationer bättre, lära mig se mina goda sidor och låta mig jobba på de som inte är lika bra. Det känns som att jag är på väg åt det hållet, men det är fortfarande mycket kvar.
Har ändå,trots eller på grund av dessa minnen, känt mig onaturligt motiverad idag och ätit som en duktig flicka ska. Inte känner jag mig särskilt äcklig eller tung heller, inte mer än vanligt, fast jag ätit både ugnspannkaka (grahamsmjöl med morot version), spagetti med zucchinisås och så lite choklad nu på kvällskvisten.
Kanske har det att göra med att jag hade en väldigt påtaglig dröm inatt. Jag var tillbaka på GVSU, mitt älskade universitet, och jag KLARADE mig själv, gick på mina lektioner, åt mina måltider, hade hobbies och intressen att spendera tiden på och jag var lycklig. Jag hoppas att det var framtiden jag såg, inte för att jag tror att jag helt plötsligt drömmer sanndrömmar, men kanske kan jag göra så den stämmer. Jag VILL klara det så mycket så det gör ont i kroppen på mig, och jag har lite över ett halvår på mig att bevisa att jag KAN. Det ska väl inte vara så svårt...
Filmen för dagen hette falskt alibi, som jag inte hade några som helst förväntningar på. Och tro det eller ej, den var faktiskt riktigt spännande, med en skön tvist på slutet. I och för sig kändes just slutet ganska så snabbt ihopslängt men skådespelarna var trovärdiga. 3/5.
Av någon anledning så var jag ganska så känslosam tidigare. Kände mig patetisk när tårarna rullade framför en värsting till syster 2. Men jag måste välkunna försvara mig med att den påminner mig om när jag var i USA och sjöng i deras skolkör. Vi var i ungefär samma situation,och vi såg just denna film för att bli inspirerade.
Jag saknar verkligen året jag var där. Jag var redan förstörd när jag kom dit så mycket av det som hände lyckades jag inte ta till mig, men nu när jag ser tillbaka på varje enskild händelse är många av dem positiva. Jag önskar att jag inte vore så fruktansvärt självkritisk, det går ut över allt jag gör och allt jag tänker. Och det är fortfarande mycket lättare att låta de få negativa minnena flyta upp till ytan. Istället för alla kramar jag fick kommer jag de få som inte kunde tåla mig. Istället för min värdsysters kärlek kommer jag ihåg de gånger hon stal pengar ur min ficka. Istället för de diplom jag fick kommer jag ihåg att jag aldrig riktigt fixade matten (jag fick ju bara A-). Istället för lärarnas positiva kommentarer kommer jag ihåg den gången en av dem sa till mig att jag "är smalast i klassen men ändå överviktig" (det berodde enligt honom på välfärdssamhället). Hur jag än vänder och vrider på allting så hittar jag alltid baksidan först och det är den som följer med mig, som klibbar sig fast. Minnena fortsätter, men de ligger i skugga.
Jag hoppas att mina nya kunskaper från DBTn kan lära mig att hantera alla sådana här situationer bättre, lära mig se mina goda sidor och låta mig jobba på de som inte är lika bra. Det känns som att jag är på väg åt det hållet, men det är fortfarande mycket kvar.
Har ändå,trots eller på grund av dessa minnen, känt mig onaturligt motiverad idag och ätit som en duktig flicka ska. Inte känner jag mig särskilt äcklig eller tung heller, inte mer än vanligt, fast jag ätit både ugnspannkaka (grahamsmjöl med morot version), spagetti med zucchinisås och så lite choklad nu på kvällskvisten.
Kanske har det att göra med att jag hade en väldigt påtaglig dröm inatt. Jag var tillbaka på GVSU, mitt älskade universitet, och jag KLARADE mig själv, gick på mina lektioner, åt mina måltider, hade hobbies och intressen att spendera tiden på och jag var lycklig. Jag hoppas att det var framtiden jag såg, inte för att jag tror att jag helt plötsligt drömmer sanndrömmar, men kanske kan jag göra så den stämmer. Jag VILL klara det så mycket så det gör ont i kroppen på mig, och jag har lite över ett halvår på mig att bevisa att jag KAN. Det ska väl inte vara så svårt...
Filmen för dagen hette falskt alibi, som jag inte hade några som helst förväntningar på. Och tro det eller ej, den var faktiskt riktigt spännande, med en skön tvist på slutet. I och för sig kändes just slutet ganska så snabbt ihopslängt men skådespelarna var trovärdiga. 3/5.
fredag 8 januari 2010
213
Jag andas men jag lever inte.
Kanske är det mitt eget fel. Jag har ju ett val, eller hur? Jag behöver inte vara den som tackar nej till allt och i ensamhet ser en film eller två. Jag är inte tvingad till det. Det är ett aktivt val jag gör. Men oj vad ont det gör i mig varje gång jag förstår att jag, igen, snubblat över en chans till liv som jag sedan lämnat bakom mig.
Egentligen är det ju bara att sluta klaga. Rycka upp sig, ta sig i kragen, borsta av dammet och ge sig ut. Egentligen. Men jag är fasansfullt, oerhört, otäckt, irriterande, oroväckande RÄDD för att göra något annat än det som får plats inuti ramarna. Jag är en fyrkant. Jag passar inte in i alla dessa ringar.
Jag känner pressen tynga ner mig. Pressen att bli frisk och inte bara repa mig från sjukdom utan också att bli en annan. Någon som är som alla andra, men som är unik ändå. I sig själv. Det är jag inte nu, jag är bara en i en lång rad av deprimerade, anorektiska, sjukt narcissistiska tjejer som har lite för mycket fritid att bry sig på. Jag vet det.
Jag vet också att så fort som jag börjar skriva inlägg som bara reflekterar andras åsikter är det slut med den här bloggen. Här skriver jag och tillåter mig själv att sluta prestera, sluta böja mig för vad alla andra tycker och tänker. Perfektionisten i mig får inte rum här, och kommer heller aldrig att få det. Det tillåter jag inte.
Dagen har inte gått riktigt som det var tänkt. Jag känner mig så där lite allmänt blekfet och smutsig. Ofräsch. Dessutom har de gamla ovärdigtankarna börjat spöka igen. De säger att jag inte är VÄRD att äta, av tusen olika anledningar. Jag förtjänar inte maten jag stoppar i mig och jag borde sluta med en gång, för att kunna reparera skadan jag gjort.
Jag ska inte. Men det utesluter inte att jag vill.
Lagade mac and cheese och såg Tenderness ikväll. Russel Crowe i en helt annan uppenbarelse än den i Gladiator. Filmen försökte vara lite mer än den var, men det var ändå någon slags suggestiv spänning som gjorde att man inte gärna tittade bort. Mamma och pappa hatade den. 3/5.
Kanske är det mitt eget fel. Jag har ju ett val, eller hur? Jag behöver inte vara den som tackar nej till allt och i ensamhet ser en film eller två. Jag är inte tvingad till det. Det är ett aktivt val jag gör. Men oj vad ont det gör i mig varje gång jag förstår att jag, igen, snubblat över en chans till liv som jag sedan lämnat bakom mig.
Egentligen är det ju bara att sluta klaga. Rycka upp sig, ta sig i kragen, borsta av dammet och ge sig ut. Egentligen. Men jag är fasansfullt, oerhört, otäckt, irriterande, oroväckande RÄDD för att göra något annat än det som får plats inuti ramarna. Jag är en fyrkant. Jag passar inte in i alla dessa ringar.
Jag känner pressen tynga ner mig. Pressen att bli frisk och inte bara repa mig från sjukdom utan också att bli en annan. Någon som är som alla andra, men som är unik ändå. I sig själv. Det är jag inte nu, jag är bara en i en lång rad av deprimerade, anorektiska, sjukt narcissistiska tjejer som har lite för mycket fritid att bry sig på. Jag vet det.
Jag vet också att så fort som jag börjar skriva inlägg som bara reflekterar andras åsikter är det slut med den här bloggen. Här skriver jag och tillåter mig själv att sluta prestera, sluta böja mig för vad alla andra tycker och tänker. Perfektionisten i mig får inte rum här, och kommer heller aldrig att få det. Det tillåter jag inte.
Dagen har inte gått riktigt som det var tänkt. Jag känner mig så där lite allmänt blekfet och smutsig. Ofräsch. Dessutom har de gamla ovärdigtankarna börjat spöka igen. De säger att jag inte är VÄRD att äta, av tusen olika anledningar. Jag förtjänar inte maten jag stoppar i mig och jag borde sluta med en gång, för att kunna reparera skadan jag gjort.
Jag ska inte. Men det utesluter inte att jag vill.
Lagade mac and cheese och såg Tenderness ikväll. Russel Crowe i en helt annan uppenbarelse än den i Gladiator. Filmen försökte vara lite mer än den var, men det var ändå någon slags suggestiv spänning som gjorde att man inte gärna tittade bort. Mamma och pappa hatade den. 3/5.
torsdag 7 januari 2010
212
De senaste dagarna har jag, som om inte alla andra filmer var nog, sett hela den tidiga star wars triologin igen. Nu är jag helt Star wars frälst, jag älskar verkligen allt med dem, från de ruskigt häftiga kostymerna till den otroligt töntiga dialogen. Kul sätt att slösa bort ett par timmar om dagen på.
Känner mig lite utanför just nu. Jag finns till i något slags vakuum, jag hör inte till. Hör inte ihop. Jag fick av en händelse reda på att några som jag brukar betrakta som mina vänner hade ett star warsmaraton för ett par dagar sedan. De vet hur mycket jag älskar film,de vet hur mycket jag älskar star wars, men de sa inte ett knyst om det till mig. De har faktiskt inte sagt så mycket som hej till mig på ungefär hela jullovet. Jag vet att jag inte borde klaga då jag inte heller har sagt mycket till dem men... Det är deras tur *gnäll*
Pratade med "pojkvännen" igen idag. Pappa ogillar det. Han tycker att jag borde släppa ALLT som jag identifierade mig med när jag var sjuk. Hitta nya bekantskaper och bli en ny person. Men han är den enda människa som jag känner att jag kan vara helt och fullt mig själv med. Jag VILL inte släppa honom. Jag är inte redo för det.
Jag hatar det här inlägget. Jag låter barnsligt naiv och totalt urblåst. Men jag får inte ihop tankarna till något annat än klagan just nu så det får vara som det är.
Känner mig lite utanför just nu. Jag finns till i något slags vakuum, jag hör inte till. Hör inte ihop. Jag fick av en händelse reda på att några som jag brukar betrakta som mina vänner hade ett star warsmaraton för ett par dagar sedan. De vet hur mycket jag älskar film,de vet hur mycket jag älskar star wars, men de sa inte ett knyst om det till mig. De har faktiskt inte sagt så mycket som hej till mig på ungefär hela jullovet. Jag vet att jag inte borde klaga då jag inte heller har sagt mycket till dem men... Det är deras tur *gnäll*
Pratade med "pojkvännen" igen idag. Pappa ogillar det. Han tycker att jag borde släppa ALLT som jag identifierade mig med när jag var sjuk. Hitta nya bekantskaper och bli en ny person. Men han är den enda människa som jag känner att jag kan vara helt och fullt mig själv med. Jag VILL inte släppa honom. Jag är inte redo för det.
Jag hatar det här inlägget. Jag låter barnsligt naiv och totalt urblåst. Men jag får inte ihop tankarna till något annat än klagan just nu så det får vara som det är.
onsdag 6 januari 2010
211
För en gångs skull var jag initiativrik och bjöd med en kompis på bio. Perfekt, kontakt utan att man behöver prata mer än absolut nödvändigt. Skönt att inte ha det kravet på sig konstant som man har över en fika eller när man kommer hem till någon. Filmen vi fastnade för var Sherlock Holmes vilken visade sig vara spännande, dock alldeles för uppstyltad för min smak. Jag har svårt för rappt repliksskifte och helt utstakade rörelser, det blir så forcerat och stelt på något sätt. Samma problem har jag med serien Lie to me, som också lider av storhetsmani och koreograferar varenda liten rörelse ner till mikroskopiska mått. Till slut vill man bara att någon ska trampa fel eller säga något utanför mallen. Dessutom blir man ganska trött i huvudet av alla snabba klipp på snabba klipp på snabba klipp. Men i övrigt så var det ett actionäventyr utan dess like, Robert Downey Jr och Jude Law är båda kompetenta skådespelare som inte gör en besviken. Den får 3/5.
Allt har känts ganska bra idag, i det stora hela. Lite åldersnoja hit, oro över vägningen imorgon dit men i övrigt har det varit ganska lugnt på ångestfronten. Jag vill verkligen FÅ UT något mer av mitt liv än vad jag gör just nu, så då gäller det att jag väljer den hälsosamma vägen varje dag, varje minut. Det är tufft, men inte i närheten av den kamp som det brukade vara. Någonting har lossnat. Jag har fattat att det där lilla russinet inte kommer göra mig femton kilo tyngre. Jag trodde verkligen det förut, att jag gick upp av precis allt jag åt. Att jag skulle bli tjock av att andas in matos eller av att ta i godispåsar. Det fungerar inte så. Det är så skönt att kunna äta en macka eller till och med (halleluja!) dricka en näringsdryck och inte ögonblickligen vara tvungen att väga mig för att se hur stor skadan var.
Vilket helvete jag skapade åt mig själv...
Jag igår, i snön:
Allt har känts ganska bra idag, i det stora hela. Lite åldersnoja hit, oro över vägningen imorgon dit men i övrigt har det varit ganska lugnt på ångestfronten. Jag vill verkligen FÅ UT något mer av mitt liv än vad jag gör just nu, så då gäller det att jag väljer den hälsosamma vägen varje dag, varje minut. Det är tufft, men inte i närheten av den kamp som det brukade vara. Någonting har lossnat. Jag har fattat att det där lilla russinet inte kommer göra mig femton kilo tyngre. Jag trodde verkligen det förut, att jag gick upp av precis allt jag åt. Att jag skulle bli tjock av att andas in matos eller av att ta i godispåsar. Det fungerar inte så. Det är så skönt att kunna äta en macka eller till och med (halleluja!) dricka en näringsdryck och inte ögonblickligen vara tvungen att väga mig för att se hur stor skadan var.
Vilket helvete jag skapade åt mig själv...
Jag igår, i snön:
tisdag 5 januari 2010
210
Min faster har en sådan tv-box som låter en hyra filmer direkt i TVn, utan att man behöver köra upp till preem och lämna tillbaka filmen innan klockan sex nästa dag. Jag skulle nöta sönder den. Vi var där ikväll och åt middag (porterstek till alla carnivorer, paj till mig) och efter maten lät de mig välja en film att titta på medan de spelade spel (eftersom jag fortfarande inte lärt mig det där med att vara sällskaplig. Jag menade att välja Boys don't cry, jag har velat se den länge men inte haft tillfälle att hyra den eftersom mina föräldrar inte är intresserade av den. Men jag lyckades ju trycka bort den och ersätta den med Bordertown i sista sekunden så jag fick nöja mig med Jennifer Lopez som blondin och Antonio Banderaz som gift familjefar. Filmen hade ett viktigt budskap, men det förmedlades inte på ett optimalt sätt. Jag hade lite svårt att hänga med i handlingen men det kan också ha att göra med att jag såg den nästan helt utan ljud. Den får en väldigt generös trea, bara för att den räddade mig undan en rummikubkväll.
Tankarna är lågmälda och viskande ikväll, de pockar på min uppmärksamhet men håller sig i utkanten. Näringsdrycker har jag fått ner så jag har klarat mig riktigt bra på det stora hela. Jag känner mig nöjd. Nöjd med dagen, nöjd med livet. Nöjd med mina val. Nöjd.
Det är en så främmande känsla...
Tankarna är lågmälda och viskande ikväll, de pockar på min uppmärksamhet men håller sig i utkanten. Näringsdrycker har jag fått ner så jag har klarat mig riktigt bra på det stora hela. Jag känner mig nöjd. Nöjd med dagen, nöjd med livet. Nöjd med mina val. Nöjd.
Det är en så främmande känsla...
209
Trött dag, jag har mest legat helt apatisk i sängen. Men maten har fungerat över förväntan, fast jag hade världens chans att göra mig av med det jag ätit VALDE jag att behålla det. Det är helt sanslöst häftigt!
Pratade med min "pojkvän" igår kväll. Jag saknar honom oerhört.
Pratade med min "pojkvän" igår kväll. Jag saknar honom oerhört.
måndag 4 januari 2010
208
Känner mig inte lika uppåt väggarna glad som jag gjort den senaste veckan. Det är nästan lite skönt att ha fått tillbaka alla dessa hatkänslor som varit som bortblåsta, jag känner inte igen mig själv när jag glatt dricker näringsdrycker och struntar i vågen. Det är inte jag - egentligen. Nej, jag SKA hata mig själv, äcklas av kilona jag går på mig och strula med maten. Sådan är jag, sådan har jag alltid varit. Det leder inte till något problemfritt liv, men jag är i alla fall ärlig mot mig själv.
Jag önskar att jag vore bättre. Att jag inte vore den misslyckade, dallriga, äckligt tjocka klumpedunsen som jag faktiskt är. Jag önskar att jag kunde ta hand om mig själv. Som det är nu kan jag inte ens hålla mitt eget rum iordning. Jag är så fruktansvärt förstörd att ränderna aldrig riktigt kommer gå ur. Och även om jag sitter här i det oändliga och gråter över min egen otillräcklighet så kommer det ändå inte vara mindre sant. Jag är ett vrak, och jag kommer nog aldrig vara något annat.
AH! Inte ens skriva kan jag, inte ens få ur mig tankarna som jag vill. De kommer i helt fel ordning, passar inte ihop. Förut kunde jag i alla fall skriva av mig men nu är det bara prestationsångest av alltihop. Jag fattar att de få människor som läser detta bara kommer skratta åt mina ynkliga problem, jag fattar det och jag hatar dem för det. Och så hatar jag mig själv för att jag hatar dem som faktiskt bryr sig. Jag är inte värd att må bra. Och jag kommer nog heller aldrig kunna göra det, inte som man ska. JAG är inte som man ska.
Jag önskar att jag vore bättre. Att jag inte vore den misslyckade, dallriga, äckligt tjocka klumpedunsen som jag faktiskt är. Jag önskar att jag kunde ta hand om mig själv. Som det är nu kan jag inte ens hålla mitt eget rum iordning. Jag är så fruktansvärt förstörd att ränderna aldrig riktigt kommer gå ur. Och även om jag sitter här i det oändliga och gråter över min egen otillräcklighet så kommer det ändå inte vara mindre sant. Jag är ett vrak, och jag kommer nog aldrig vara något annat.
AH! Inte ens skriva kan jag, inte ens få ur mig tankarna som jag vill. De kommer i helt fel ordning, passar inte ihop. Förut kunde jag i alla fall skriva av mig men nu är det bara prestationsångest av alltihop. Jag fattar att de få människor som läser detta bara kommer skratta åt mina ynkliga problem, jag fattar det och jag hatar dem för det. Och så hatar jag mig själv för att jag hatar dem som faktiskt bryr sig. Jag är inte värd att må bra. Och jag kommer nog heller aldrig kunna göra det, inte som man ska. JAG är inte som man ska.
207
Jag lyssnar inte särskilt mycket på musik. Tvärtom så väljer jag tystnad så ofta som möjligt om jag har något som helst val. Det kommer nog ifrån min rädsla att bli påkommen när jag hetsäter (allt handlar om ätstörningsbeteenden i mitt liv - get used to it), utan musik kan ingen smyga sig på mig obemärkt. Men det finns låtar som berör mig. Många på fel sätt, då jag blir frustrerad av att höra människor må sämre än mig. Jag är så fruktansvärt tävlingsinriktad, och slutligen handlar allt bara om att må sämst. De låtar som ändå etsar sig fast har ofta en permanent plats i mitt hjärta. Just nu har jag "She's falling apart" snurrande inuti huvudet - en otroligt träffande sång om omvärldens sorg och den egna känslan av att leva i konstant frenetisk ångest.
Jag önskar så hett att jag inte var så här förstörd.
they pull up their chairs to the table
she stares at the food on her plate
at the toast and the butter, her father and mother
she pushes away
And they rise in the morning
and they sleep in the dark
and even though nobody's looking
she's falling apart
She gets home from school too early
and closes the door to her room
there's nothing inside her
she's weak and she's tired of feeling like this
And they rise in the morning
and they sleep in the dark
and even though nobody's looking
she's falling apart
They call her to dinner, she makes up a reason
she looks at her arms and she rolls down her sleeves
and her mother is starting to see through her lies
and last night her father had tears in his eyes
Jag önskar så hett att jag inte var så här förstörd.
söndag 3 januari 2010
206
Ännu en filmdag att lägga till samlingen. Har inte gjort något produktivt att tala om, istället har jag lutat mig tillbaka i fotöljen och stängt av tankarna för ett tag. Det fungerar hyfsat bra att hålla ångesten borta, men dagen har varit tuffare än på ett bra tag. Antagligen för att jag mådde lite halvdåligt fysiskt och mamma började oroa sig över om jag åstadkommit det själv. Det hade jag inte och det är väldigt frustrerande att bedyra min oskuld OCH mena det men inte bli trodd. Men jag vet ju att jag bara har mig själv att skylla. Det är ju på grund av alla mina lögner som jag sitter där jag gör. Som jag är den jag är.
Det blev Pingvinresan på eftermiddagen, och den var otroligt vacker och informationsrik men när det kommer till kritan var det fortfarande en dokumentärfilm, och kommentatorröster borde inte få förekomma hela filmer igenom. Den är ändå en filmupplevelse, och värd 3/5.
Satt sedan och allmänt degade framför TVn ett tag innan Åter till Cold Mountain började vid nio. Och vilken film! Grundstoryn var i och för sig i nättaste laget. Moviezine lyckades förklara den förträffligt:
"Inman vandrar. Ada väntar. I 155 minuter."
Egentligen är det allt de gör. Men oj, vad fantastiskt, makalöst vackert det är! Gråten fastnade i halsen på slutet för oberörd, det är man inte. 4/5.
Det blev Pingvinresan på eftermiddagen, och den var otroligt vacker och informationsrik men när det kommer till kritan var det fortfarande en dokumentärfilm, och kommentatorröster borde inte få förekomma hela filmer igenom. Den är ändå en filmupplevelse, och värd 3/5.
Satt sedan och allmänt degade framför TVn ett tag innan Åter till Cold Mountain började vid nio. Och vilken film! Grundstoryn var i och för sig i nättaste laget. Moviezine lyckades förklara den förträffligt:
"Inman vandrar. Ada väntar. I 155 minuter."
Egentligen är det allt de gör. Men oj, vad fantastiskt, makalöst vackert det är! Gråten fastnade i halsen på slutet för oberörd, det är man inte. 4/5.
lördag 2 januari 2010
205
Idag packade jag och föräldrarna in oss i bilen för att ta en tur till Kalmar (jag är ju aldrig där annars!). Det blev Hansa city, som jag inte klarar av på grund av den ohyggligt dåliga reklamfilmen de envisas med att visa var tionde minut i bussen. Till och med jag kan stå och kråma mig med en kasse i famnen *mummel*
I alla fall, jag lurades in hos en frisör av mamma så nu är håret mer en frisyr än en huvudbonad och det känns okej. Inte bra, jag är fortfarande inte kär i mitt hår som alltid ser tråkigt och mer eller mindre ovårdat ut, men jag kan acceptera det som det ser ut nu. Frisören var en söt iranska med kalla händer. Ätstörning någon?
Införskaffade en röd polotröja på Cubus (jag har längtat efter en sådan ända sedan Helena af Sandeberg hade på sig en i Oskyldigt dömd) och övergav sedan klädaffärerna för IKEA. De hade en ny vegetarisk rätt idag, tortillas och nachochips som jag glatt högg in på efter att ha knusslat lite om att min favoriträtt var borttagen från menyn. Gott? Nej, inte det minsta. Jag åt taochips och sallad. Stal lite av mammas grönsaker och svor tyst att nästa gång tar jag laxtallriken utan lax.
En anslagstavla och ett par toalettborstar senare bar det hemåt igen.
Hemma i värmen (-10 utomhus! Brr) lagade jag böngryta och couscous som åts framför en rysk film för ovanlighetens skull - Admiral. Vacker och dramatisk men som många andra krigsfilmer var den något långrandig. 3/5.
Mina egna tråkiga inlägg står mig upp i halsen. Men vad gör man när man inte vill tvista sanningen?
I alla fall, jag lurades in hos en frisör av mamma så nu är håret mer en frisyr än en huvudbonad och det känns okej. Inte bra, jag är fortfarande inte kär i mitt hår som alltid ser tråkigt och mer eller mindre ovårdat ut, men jag kan acceptera det som det ser ut nu. Frisören var en söt iranska med kalla händer. Ätstörning någon?
Införskaffade en röd polotröja på Cubus (jag har längtat efter en sådan ända sedan Helena af Sandeberg hade på sig en i Oskyldigt dömd) och övergav sedan klädaffärerna för IKEA. De hade en ny vegetarisk rätt idag, tortillas och nachochips som jag glatt högg in på efter att ha knusslat lite om att min favoriträtt var borttagen från menyn. Gott? Nej, inte det minsta. Jag åt taochips och sallad. Stal lite av mammas grönsaker och svor tyst att nästa gång tar jag laxtallriken utan lax.
En anslagstavla och ett par toalettborstar senare bar det hemåt igen.
Hemma i värmen (-10 utomhus! Brr) lagade jag böngryta och couscous som åts framför en rysk film för ovanlighetens skull - Admiral. Vacker och dramatisk men som många andra krigsfilmer var den något långrandig. 3/5.
Mina egna tråkiga inlägg står mig upp i halsen. Men vad gör man när man inte vill tvista sanningen?
204
Gjorde nyss en dumhet. Jag har fortfarande inte tagit bort alla mina kära ätstörningsbilder och en långsam kväll som denna var de lätta att skumma igenom. Nu känner jag mig totalt värdelös. Ena halvan av mig skriker "varför ser du inte ut så fortfarande?", andra halvan vrålar "du var inte tillräckligt liten! Hur kan du få för dig att gå UPP i vikt när du redan är så äckligt tjock?". Jag VET att jag var smal, men jag kan inte se det, jag KAN bara inte. Jag menar herregud, jag har ju knappt revben på bilderna! Och var, VAR är mina höftben?
Den 18 september 2009 såg jag ut så här:
Och vid insugning av magen så här:
Den 18 september 2009 såg jag ut så här:
Och vid insugning av magen så här:
Det är sjukt hur mycket jag saknar min benighet...
fredag 1 januari 2010
203
En enda lång filmdag,med bara en liten paus för promenad in till stan (tur det, annars hade nog ångesten inte låtit vänta på sig). Imorse blev det ett avsnitt till av Oz. Första säsongen är snart slut och jag planerar redan inköpet av resten av serien. Jag hade glömt hur fruktansvärt vanebildande den är.
I love you, man var pinsamt dålig de första tio minutrarna, men om man bortser från att de körde sönder de få skämten filmen innehöll artade den sig mot mitten och blev lite lagom halvsmörig mot slutet. Lyckad casting, skådespelarna kändes äkta. 2/5.
Ett rena rama rolfavsnitt senare (En neger! ^^) blev det public enemies med Johnny Depp och den var otroligt långrandig fast den bara var två timmar och femton minuter. Miljöerna var fina men förvillande lika varandra, karaktärerna likaså. Spännande, men aningen blek. 3/5.
Och det var allt. Min kropp känns inte som den brukar, jag är alldeles mjuk och sladdrig. Jag antar att det är vad sex måltider och en näringsdryck (HA! Jag "glömde" två! Så anarkistiskt av mig.) gör med en. Sensationen av att våga landa i min kropp är fortfarande ny för mig och det är skrämmande att tänka på att jag snart ska vägas och att jag UPPENBARLIGEN väger mer än på länge. Igen, ångesten håller sig på behörigt avstånd, men jag är rädd för vad siffrorna kommer göra med mig. Jag var slav under dem i så lång tid att jag inte känner mig bekväm så här viktomedveten. Kanske är det bra, jag har ju kunnat äta nästan normalt ganska länge nu, och det utan att oroa mig alldeles för mycket.
Success!
I love you, man var pinsamt dålig de första tio minutrarna, men om man bortser från att de körde sönder de få skämten filmen innehöll artade den sig mot mitten och blev lite lagom halvsmörig mot slutet. Lyckad casting, skådespelarna kändes äkta. 2/5.
Ett rena rama rolfavsnitt senare (En neger! ^^) blev det public enemies med Johnny Depp och den var otroligt långrandig fast den bara var två timmar och femton minuter. Miljöerna var fina men förvillande lika varandra, karaktärerna likaså. Spännande, men aningen blek. 3/5.
Och det var allt. Min kropp känns inte som den brukar, jag är alldeles mjuk och sladdrig. Jag antar att det är vad sex måltider och en näringsdryck (HA! Jag "glömde" två! Så anarkistiskt av mig.) gör med en. Sensationen av att våga landa i min kropp är fortfarande ny för mig och det är skrämmande att tänka på att jag snart ska vägas och att jag UPPENBARLIGEN väger mer än på länge. Igen, ångesten håller sig på behörigt avstånd, men jag är rädd för vad siffrorna kommer göra med mig. Jag var slav under dem i så lång tid att jag inte känner mig bekväm så här viktomedveten. Kanske är det bra, jag har ju kunnat äta nästan normalt ganska länge nu, och det utan att oroa mig alldeles för mycket.
Success!
202
Det här var jag nyår 2009:
Nu vankas det fylld aubergine till vegetarianen och oxfilé till alla andra. Sen är det tolvslag och champagne för hela slanten.
Allt jag önskar av nästa år år att det blir bättre än de tidigare. Ett hälsosamt år är mitt nyårslöfte. Vi får väl se hur länge motivationen håller i sig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)