21

En sak till.

Det är märkligt hur mycket jag skäms över mitt ätstörda beteende. För det gör jag, i alla fall de bulimiska tendenser jag har. Helst vill jag att folk ska titta på mig och tänka "oj vad smal och kontrollerad hon är, hon äter nog aldrig, Gud vad starkt att klara av det!" inte "åh, fettot där borta sitter nog och äter hela dagarna, inte ens att svälta klarar hon av".

jag idoliserar verkligen anorexin, sinnesbilden av den magra, disciplinerade flickan som jag gör allt för att vara men som jag inte riktigt når upp till. För det var länge sedan jag kunde gå på tomgång i flera dagar. Nu på senare tid har det blivit betydligt mer ätande än svältande, vilket är nog så bra men gör min ätstörning rasande.

Och att jag hetsäter ibland ska vi inte tala om! Att jag inte ens klarar att säga nej till det som lockar mig, att jag inte är starkare än chokladkakan eller bullen. Länge valde jag med mening mat som jag inte tycker om när jag gav med mig och hetsåt, bara för att straffa mig själv lite extra. Jag är ju inte värd att äta något gott, och det borde inte vara inom mig.

I början ljög jag för mig själv om det. Låtsades att hetsätningarna och spyendet inte existerade. Sedan ljög jag för alla andra om det. På ABC, där de flesta tjejerna verkade så mycket mer kontrollerade än jag var, avslöjade jag inte mina hetsätningar till en början, och sedan pratade jag bara om dem med sänkt huvud och gråten i halsen. Om jag inte ätit kunde jag däremot säga det stolt och möta de andras blickar, det var ju DÄRFÖR jag var där, för att jag inte åt. Inte för att jag åt FÖR mycket.

Jag avslöjar det fortfarande inte gärna, och blir ofta illa berörd om någon frågar mig om jag ätit upp något i kylen eller om varför jag har ett chokladpapper i väskan. Då förstår ju folk att jag ätit, och att jag gillat det! Det borde jag inte ha gjort!

För att tycka om mat är i min värld ytterst förbjudet, det gör man bara inte.