Jag ber om ursäkt för alla deprimerande inlägg. Welcome to my life.
Såg på filmen Bedtime stories med Adam Sandler ikväll. Typisk Adam Sandlerfilm. Jag gillade den inte.
Just nu är allt jag kan tänka på att jag ska gå in på ABC imorgon och där kommer det finnas andra människor i min position som kommer titta på mig och tänka "jaha, hon är då inte bra på att ha en ätstörning". Alltid ska jag vara bäst i allt jag gör, och det gäller särskilt när det kommer till anorexin, jag vill vara mindre än alla jag ser. Sanningen är dock den att jag missbedömer min egen storlek så totalt att alla är mindre än mig, oavsett vikt. Och jag får panik. Min prestationsångest sätter in.
För det är egentligen presterandet i sig som är boven i dramat. Ända sedan jag var liten har jag lidit av ett duktighetssyndrom, något som gjort det oerhört svårt att njuta av någonting alls. Det betyder att 24/25 rätt på provet suger, att sex av sju käglor är helt värdelöst. Det finns inte många situationer i mitt liv som jag kan se tillbaka på och känna att, ja, jag var nöjd precis som det var just då. För att inte vara bäst betydde automatiskt att alla andra tyckte jag var sämst. I mina ögon alltså.Redan när jag var 4-5 år gav sig denna rädsla att inte duga till känna, att gå på kalas var aldrig något positivt i mina ögon och jag vägrade konsekvent att leka en enda lek. Jag har sett många filmer i mina dagar, det var alltid lösningen de förtvivlade föräldrarna till födelsedagsbarnet tog till när de förstod att jag inte lät mig övertalas.
Om jag var med och lekte (det hände att jag inte lyckades komma undan) var rädslan att förlora och förstöra så stark att jag oundvikligen gjorde just det och en brännande känsla av förakt följde. Jag visste ju att jag sög på "följa John", varför var jag med över huvud taget?
Inte ens nu på senare år har jag lyckats stävja prestationsångesten, utan den sipprar igenom lite överallt. Nu är jag medveten om att den inte är en normal känsla, att det är något jag måste jobba på och övervinna, men den finns där hela tiden, och jag har inte helt och hållet lyckats med att blockera duktighetstankarna. Det är väl därför jag spenderar så mycket tid med mig själv och ingen annan. Det tar på krafterna att alltid visa upp en front av perfektion, och jag orkar helt enkelt inte. Isolering är mycket enkare, då behöver bara jag få reda på hur fruktansvärt tråkig, misslyckad och kass jag är.
Jag är inte perfekt, men jag skulle aldrig någonsin avslöja det för de människor jag spenderar tid tillsammans med. Perfektion är vad jag strävar efter, 24 timmar om dygnet, i allt jag tar mig för.
Det är väl därför det har varit så svårt för mig att be om hjälp. Både när det gäller enklare saker som hur en matteuppgift ska lösas (en perfekt person behöver ju inte hjälp, hon kan allt ändå!) och svårare ting såsom depressionen, tvångstankarna, ätstörningen och självskadebeteendet. Jag har alltid velat klara det där själv, så ingen behöver se hur... fel jag är. Hur totalt jävla misslyckad jag faktiskt är.
Min psykolog frågar mig ofta varför jag inte vänder det till något positivt. "Så du vill bli bäst på någonting? Varför inte bli bäst på att bli frisk?"
Om det ändå vore så enkelt. Om jag ändå kunde vända alla de där rösterna i mitt huvud, få dem att satsa på friskhet istället för självsvält. Jag vill men jag vill inte. Vågar, men vågar inte.
Ibland är jag faktiskt helt bestämd. Sällsynta tillfällen så sätter jag ner foten och säger "STOPP! Det här är mitt liv och jag VILL må bra". Men alldeles för ofta är inte bestämdheten där. Kvar är bara skalet av mig. Mina tankar och min prestationsångest. Och då är viljan att försvinna det som tar över. Varför kan jag inte få vara bäst på att bli minst?
Svar: För att det inte finns något slut på en sådan strävan. För att minst betyder död. För att livet är viktigare än kilona på vågen och benknotorna jag ser.
Och ändå gråter jag vid tanken på att jag inte får behålla kontrollen jag känner att jag har när jag räknar mina revben och känner efter ryggraden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar