Mitt förra inlägg var långt. Fyllt med otroligt ointressanta paragrafer om mitt nyfunna såkallade liv. Jag har en känsla av att jag inte klarar av att göra det här så mycket kortare. Short and sweet har aldrig varit min grej.
Vaknade på morgonen med grus i ögonen och släpade mig till duschen. Vem hade trott att ett par timmars intenstivt jobbande och något färre timmar inte lika intensivt festande kunde förvandla mig från morgongillare till morgonmonster? Jag har uppenbarligen glömt hur det är att ha en tid att passa varje morgon. Och dagens tid var inte ens uppåt väggarna för tidig.
Frukost valde jag att äta förstås, det gör resten av dagen mycket lättare att hantera, men mellanmålet "glömdes" bort eftersom jag skulle vara nere på latitud vid halv tolv. Denna gång letate jag med flit upp ett par av mina svalaste - om än svarta - shorts för att gardera mig inför den värmevåg som troligen skulle infinna sig idag. Tur det, för den lät inte vänta på sig. Inte var det bara jag som följde vår arbetsledares exempel från igår heller, två av oss tre hjälpredor valde modell kort, bara en behöll långbyxorna på. Jag struntade till och med i att mina ärr syns. Jag är inte stolt över dem, men de finns där och jag tänker inte ursäkta mig på grund av dem. Och sanningen är att de inte är så där väldigt synliga heller. Ett par bleka på armarna, två, tre på benen. Jag skar oftast inte så där vansinnigt djupt, jag brydde mig mer om kvantitet - så MÅNGA sår som möjligt.
Sidospår.
Så jag kom till vårt tält vid halv tolvtiden, då festivalområdet redan var öppet, men inte igång, och vi stod (inte hade vi stolar inte) sysslolösa framför våra pekskärmar i någon timma eller så. Sedan förbarmade sig en av mina arbetkamrater över min vilja att äta lunch (NÅGON måste ju hålla sig till schemat) och jag plockade fram en sallad jag slängt ihop på morgonen för att jag redan då visste att jag inte skulle kunna få någon annan att äta med mig. Kände mig ungefär så duktig som det går att känna sig. JAG gick igenom mödan att TA MED lunch när det varit lättare att hoppa över den, jag BAD om sällskap och ursäktade mig inte ett dugg. Innerst inne visste jag att jag skulle få det mycket svårare med jobbet om jag inte fick i mig något innan ruschen började. Jag kom, jag såg, jag segrade och allt det där.
Vi kom tillbaka till ett lika sysslolöst tält och i brist på folk att fråga tog vi paus och en sväng på stan i någon timma eller så (ingen sa att vi var flitiga HELA tiden!). Efter att ha vågat mig på att äta två jordgubbar (innan jag började fundera över hur stora fläckar de skulle kunna lämna på min VITA t-shirt) drog vi oss tillbaka igen och öppnade upp tältet för andra gången.
Vid fyratiden började folk droppa in. Först försiktigt, sedan när Caroline af Ugglas nalkades kom det fler och fler. Och efter en hel del springande och leende från min sida sätt blev jag glatt överraskad av en hel del komplimanger från min arbetsledare (hon ger mig ALDRIG komplimanger!). Rodnande fick jag höra att jag "passar i serviceyrken", "jobbar på JÄVLIGT bra" och att hon "aldrig skulle ha klarat sig utan mig". Mitt hårda slit var alltså inte förjäves, och inte heller passerade det obemärkt. Jag kommer aldrig glömma de orden <3
Visst fick jag en hel del nej, men jag tog dem inte FÖR personligt (jag vet ju med mig att jag själv INTE skulle ha gått med på att vara med i en undersökning utförd på pekskärmar, oavsett vad den handlade om eller vad man kunde vinna) utan letade upp nya måltavlor att håva in. Och jag gjorde det till MIN uppgift att se till att ALLA trivdes när de tog sig tid att hjälpa oss.
Jag är nöjd med min insats. Med mig och hela arbetslaget.
Caroline stod på scenen, jag hörde men såg inte. Sedan kom Eric Hassle. Inte heller honom såg jag. Hörde honom desto bättre dock, när Hurtful började spela var jag tvungen att stänga av öronen ett tag, den rör mig fortfarande till tårar.
Åt middag så klart, och för omväxlingens skull blev det samma sak som igår, eftersom det var vad som bjöds på av latitud - vegetarisk (HALLELUJA) burgare med chips och "barbecuesås" på flaska. Eftersom den vanliga hamburgaren (som egentligen stod på menyn) var av modell tjock tyckte uppenbarligen kråkanfolket att jag behövde två. Det gjorde jag inte. Saknade grönsaker men hoppas att min lunchsallad täckte upp för det. Och jo, den var väl okej, men inte två dagar i rad och INTE för 95 kronor (som jag inte betalade).
Igår när jag åt hamburgaren första gången satt jag bredvid en av av min pappas arbetskamrater. Han vet om min anorexi, min pappa berättade när han själv fick en dödlig sjukdom (tumör över ögat, tvungen att operera genom att öppna upp huvudet) och han verkar verkligen ha tagit illa vid sig. När jag ätit det jag ville ha (lämnade hälften av det alldeles för vita brödet, de flesta chipsen och en av de vegetariska burgarna) sköt jag undan tallriken och beredde mig på att gå tillbaka till tältet. Då frågade han - helt apropå - om han kunde få resten av min mat eftersom "han aldrig smakat en vegetarisk burgare". Så han och hans dotter (ca tio år) delade på mina rester. Jag vet inte om jag tyckte det var roligt eller... ganska vidrigt.
I alla fall.
Vi hade som mål att fråga sammanlagt 250-300 personer innan lördagen var slut. Vid elva stängde vi tältet och räknade ihop alla som svarat på undersökningen. Över 280! Gissa om vi var nöjda.
Sedan var det ju dags för det där med fest igen. Jag kände mig aningen mer attraktiv idag än igår - antagligen för att jag hade T-shirt på mig och inte ett för stort linne som perfekt visade upp mina ickeexisterande bröst. Dessutom spelade Martin Stenmarck och han är och kommer nog alltid att vara sjukt snygg, även iklädd en missklädsam vit hatt. Men där slutar positiviteten. För än en gång förvandlades jag från oumbärlig (?) arbetsmyra till blyg, tyst svans och det var mycket fler människor där ikväll, vilka gjorde både trängseln och oljudet värre. Jag gick hem vid halv ett tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar