Jag verkar vara oinspirerad, att döma av mina två senaste inlägg. Om jag inte kan skriva i vanliga fall är jag ett hopplöst fall just nu. Det gillar jag inte.
Spenderade en stor del av eftermiddagen på facebook och hittade, lite av en slump, in på en profil jag inte besökt förut. Jag har träffat henne en gång, vi var båda inlagda på avdelning fyra samtidigt. Hon lyckades stanna hos oss i en dag ungefär, sedan slog hon sönder sitt rum och hamnade på piva. På nästan precis varenda bild hade hon en sond fasttejpad vid näsan. Bilder från i år, ifrån i vintras, från förra hösten... Jag läste på ett ställe att hon inte ätit på fyra år! Jag vet att jag satt fast ganska hårt men jag har själv valt att börja äta normalt igen, mest för att jag inte tänker låta en sjukdom slå mig. Jag är STARKARE än anorexin, starkare än impulserna och tankarna. Det gör mig ledsen att vissa inte klarar den fajten. Att vissa ger upp utan att ens egentligen försöka. Jag tänker inte påstå att hon inte har provat att gå mot friskhet, jag känner henne inte, men att gå med sond i fyra år talar sitt tydliga språk. Bryt trenden! Det är aldrig försent.
Men visst känner jag mer än ledsenhet. Det är ett sting av avundsjuka där också, utblandat med ett par stänk av beundran. Jösses vad stark hon är! Vad bestämd! Att hon orkar! Men så vet jag ju att så är det egentligen inte. Av oss två är det jag som är stark, eftersom jag går mot sjukdomen varje dag, varje minut, varje sekund. Det är skönt att inse det, och ännu skönare att inte genomsyras av all avundsjuka som förstört så mycket genom åren. Jag tror på henne, jag vet att hon klarar av att bli frisk om hon bara bestämmer sig. Men jag KAN inte låta henne komma för tätt inpå, jag är rädd att jag fegar ur och följer henne hack i häl. Bara för att bevisa att jag minsann också kan vara sjuk. Sjukast. Och jag orkar inte ta upp den kampen igen.
Lillebror och jag gjorde slag i saken och gick till körskolan idag för att plugga teori. Jag har lovat min körlärare att studera lite också, inte bara gå på körlektionerna (som går som de går). Jag är bara inte sådär fruktansvärt motiverad. Min bror fick visa mig hur man gjorde, han har varit där ett par gånger innan, och jag lyckades få 50 av 70 rätt på första försöket, första delprovet. Nästa gång blev jag godkänd! Jag är helt chockad - hur gick det till? Men jag fick inte alla rätt så jag tänker absolut plugga på de kapitel jag uppenbarligen har svårt för. Som järnvägar och vad som gäller vid dessa korsningar. Hur ser skyltarna ut och vad betyder de? Får man korsa dem om det inte finns några bommar? Sådant här måste redas ut.
Så sökte jag ett par jobb till, men jag ser ingen ände på det är jag rädd. Hemköp ville inte ens ha mitt CV, de sa att folk stod i kö för att få jobba där ens någon enstaka dag i veckan. Jag är körd.
Eftersom mamma är tillbaka i Kalmar nu jobbar hon konstant, det vill säga, hon åker vid sex och kommer hem vid sex. Därför har jag tagit på mig att laga maten hemma på kvällarna (och för att jag inte har något emot det). Ikväll blev det kycklinggryta till familjen och gorgonzolasås till mig, med fullkornsris eller potatis (eftersom pappa rynkar på näsan varje gång jag ens nämner ordet ris). Jag hoppas de uppskattade det.
Mamma och jag avslutade kvällen framför TVn (finns det något bättre sätt?) där vi såg komedin Out of sight med George Clooney och Jennifer Lopez. Det var rätt kul att se dem så unga (filmen var ifrån 1998) och den var helt klart värd att lägga ner en tisdagskväll på. Men jag kan inte påstå att jag kommer rekommendera den till någon eller ens komma ihåg den om ett par veckor, den var ganska anonym. En stabil trea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar