60

Gick och lade mig igår helt övertygad om att jag skulle börja dagen idag med en enorm hetsätning. Jag kände att jag inte orkade stå emot längre, och jag visste att ingen annan skulle vara uppe som kunde hindra mig från att kräkas. Men när jag vaknade i morse, när jag gick ner till köket och mekaniskt började ta ut juicen och mjölken ändrade jag mig helt plötsligt.

"varför ska jag sitta här och trycka i mig mat jag inte smakar på bara för att jag är ensam? Jag ÄR värd att äta och behålla en sund frukost som är bra för mig"

resonerade jag inte, men nu i efterhand så skulle det ha kunnat låta så. Nu var det mer:

"jag VILL inte hetsäta, jag VILL inte kräkas, jag vill bara få frukosten överstökad och gå och lägga mig igen."

Jag vet ju egentligen att om jag inte får i mig frukosten och sedan följer matlistan jag har blivit tilldelad så är dagen förstörd. Jag måste äta efter ett visst mönster och med jämna mellanrum, annars blir suget för stort att ge efter för ätstörningen och antingen överäta eller inte äta alls. Alla ätstörningstankar blir så svåra att ignorera när maten inte går som den ska.

Det blev frukost i alla fall, och helt enligt matlistan. Till och med näringsdryck! Ja, jag är stolt över mig själv.

Tog med mig pappa ut för att äta lunch och vi hamnade på en asiatisk restaurang. Vanligtvis har jag det knepigt att få pappa att äta kinesiskt med mig, men idag fanns det både revben och potatis på buffébordet så han var mer än nöjd. Själv tog jag för mig av de wokade grönsakerna, riset och sushin, och jag är så här i efterhand mer än nöjd med min lunch. Jag tycker till och med att jag klarade av att njuta av maten, vilket verkligen säger mycket, jag jobbar hårt på att lära mig njuta av varje måltid jag intar.

Kvällen spenderades ihop med mina föräldrar och två filmer som jag kunde varit utan. The Wrestler var inte i min smak, vi valde att stänga av efter en halvtimma. Den var helt enkelt inte engagerande nog, även om skådespeleriet var bra. Vi bytte till lavendelflickorna, vilken jag inte heller lyckades tycka om. Men mamma myste, vilket är viktigt för mig...

59

Min ögonsten Erco har ont i magen och jag spenderade morgonen med att torka upp hans små missöden. Kul start på dagen...

Tog sedan bussen ner till Kalmar för att träffa min läkare. Han är säkert jättebra och trevlig och allt det där men det enda jag kan tänka om honom är "han som lade in mig. Två gånger. Med sond. " Så lite ängslig var jag allt, han bestämmer mycket om min närliggande framtid.

Den här gången blev besöket ganska lyckat, vilket känns skönt. Min puls hade saktat ner lite efter att ha jobbat på i för högt tempo ett par veckor. blodtryck och kaliumvärden är också normala. Vikten? stabil.

Ätstörningstankarna är genast där och vill lägga sig i. "Åh vad du är dålig på att vara anorektiker! Värdena är bra; det betyder att du är fet, att du inte klarar av att svälta! Tror du att du är värd det eller? Alla kommer se hur äcklig du är nu när du inte är smal och kontrollerad längre. SLUTA ÄT!"

Men jag vägrar att lyssna. Idag tänker jag slå dövörat till totalt, om jag börjar lyssna kommer jag inte kunna sluta. Det är som en drog, man kan inte bara ta lite, bara behålla delar av ätstörningen. Hur bra man än tror att man är på att kontrollera den äter den upp en inifrån. ALLT måste bort, ryckas upp med rötterna. Länge trodde jag att jag skulle kunna bli frisk men stanna på min låga vikt. Det fungerar tyvärr inte så, man kan inte köpslå med en ätstörning. Vad man än kommer överens om förlorar man.

Så jag försöker se läkarens nyheter som positiva och fokuserar på att jag nu helt säkert kommer få åka med till Cypern om mindre än två veckor *yay*Det ser jag fram emot, och jag ska verkligen försöka njuta av maten (!), värmen och lyxen att få göra ingenting. Jag kommer inte undan näringsdryckerna (han bara skrattade när jag frågade om de kunde få stanna hemma) men alla andra plikter kan läggas på hyllan för stunden.

Efteråt shoppade mamma och jag kläder innan vi åkte till IKEA och åt. Hårda falafelbullar (jag erkänner att jag bara åt en av dem), pommes, sallad och ratatouille. Helt okej.

Tog svängen förbi preem och hyrde Kenny Starfighter. Den var inte lika bra som TV-serien var, men det trodde jag väl i och för sig inte att den skulle vara. Helt okej som tidsfördriv, Björn Gustavsson var kul och de flesta skådespelare gjorde ett bra jobb. Men jag ser den inte en gång till.

58

Igår kväll stod det falukorv på menyn. Jag som är "vegetarian" i alla sammanhang UTOM när det vankas falukorv tänkte att för en gångs skull kunde jag faktiskt strunta i att laga till en alternativrätt. Jag är livrädd för korv i alla dess former, man vet inte riktigt vad det är man äter och det är otroligt fett men jag tycker så mycket om just falukorv. Det gör jag verkligen, och det finns inget vegetariskt fullgott substitut.

Så sagt och gjort, jag gjorde iordning min tallrik med potatis, sallad, stuvad blomkål och en liten hög med falukorv. Tre falukorvsbitar ska det va, det visste jag. Dessa var skurna i kuber så det blev lite svårt att avgöra, men ögonmåttet fick bestämma mängden. Efter ett par ångestfyllda minuter var min tallrik klar och jag tänkte "yes, jag kommer fixa det här".

Sedan passerade jag pappa. Lite stolt över min bedrift att välja falukorv istället för sojakorv pekade jag på min tallrik och sa "titta pappa! Jag äter falukorv idag!"

Svaret blev:

"Oj, och det var inte LITE heller!"

Mina tankar efter denna kommentar löd ungefär så här:

"Vadå inte lite? Är det för mycket? Har jag lagt upp MER än jag borde äta? Nu tror väl pappa att jag VILL äta mer än jag behöver, nu tycker han att jag är JÄTTEÄCKLIG! Jag kommer bli lika sladdrig som falukorvsbitarna! AAAH!"

Det blev inte så mycket falukorv den kvällen. Ett par bitar petade jag i mig, men resten matade jag Erco med under bordet. Det gick inte, jag klarade inte att äta allt jag lagt upp efter att min hjärna börjat registrera att jag kanske hade för mycket på tallriken. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt. Min ätstörning tycker det, men samtidigt tycker jag synd om pappa som inte alls menade något med sin kommentar. Jag vet det egentligen. Han försökte bara vara snäll och uppmuntra mig, han är fortfarande inställd på att min vegetarianism är en sjukdomsfas och älskar när jag äter kött. Jag sårade honom när jag reagerade så starkt och jag ångrar det verkligen, men jag KUNDE inte reagera på något annat sätt. Det är konstigt hur tankarna kan förvrängas...

falukorven spökar fortfarande i bakhuvudet på mig.

57

Gårdagen och idag har varit snarlika, eller i alla fall känns det så. Inombords. Jag önskar att jag kunde kalla mig motiverad, men det vore inte sant. Jo, jag vill bli frisk, det vill jag verkligen, men det är en så lång väg dit! Och jag missar så mycket under tiden! Jag blir inte yngre, dagarna kommer och går, likadana allihop, och snart finns jag inte mer. I alla fall inte som jag är nu. Ung.

Jag är rädd för att bli gammal. Rädd för att se tillbaka på mitt liv och bara se misstag. För just nu är det vad jag är. Ett enda stort misstag.

Spenderade kvällen framför Tvn (som jag aaaaldrig gör annars), tittandes på Almost famous. Det var en av de där filmerna man vill ska fortsätta i en evighet, man vill aldrig att den ska ta slut. Söt, tragisk, lysande och alldeles, alldeles underbar *suck*

Den gjorde inte min åldersnoja bättre. Jag försökte räkna ut hur gammal en av skådespelarna var och upptäckte att hon sannerligen inte kan vara mycket äldre än mig. Men hon har redan gjort så mycket, hon har en karriär, ett liv, hon slänger inte bort sin ungdom på att kräkas. Hoppas jag...

Men allvarligt, det enda jag ser just nu när jag tittar mig omkring är människor i min ålder eller yngre som LEVER. Och jag är inte en del av det. Själv är jag utanför, och jag är rädd att jag aldrig kommer få plats.

Det är så mycket jag vill göra, men när det kommer till kritan väljer jag allt som oftast att stänga in mig i min lilla låda och inte prova på det där nya, främmande. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte, ätstörningen är i vägen, eller så går det bra att skylla på den.

Annars har inte mycket hänt. Var modig och ringde CSN om mitt studielån och belönades med lite bra nyheter - pengarna jag lånat behöver i inte bli tillbakalämnade förrän mina studier är slut. Bra, jag har inte pengar till det just nu. Så var jag på apoteket och fick ett intyg så jag kan ta med mig mina mediciner till Cypern. Vill inte riktigt åka fast i tullen för medicinsmuggling.

Förbarmade mig över min stackars arbetande mor och lagade mat ikväll - rårisgratäng. Egentligen har jag lite svårt för ris, man blir så... "mätt" (om man nu kan kalla det det, det är mer en känsla av att vara full av mat) av det, men jag tycker att det är ganska gott.

Nu kom det igen. Ett erkännade. Jag tycker OM någonting. Något SMAKAR bra. Vad jag önskar att jag inte tyckte om någonting, att inget tilltalade mig. Jag känner mig så smutsig när jag säger att jag gillar någonting, det är som att jag därmed går med på att äta upp det och få i mig kalorier som jag inte behöver. Idealet är att vara tom och ren, och om jag äter för att jag tycker det är gott förstör jag det. Då är jag helt plötsligt bara någon som ger efter för frestelsen. Då är jag äcklig.

Ja, jag är medveten om att det är min sjukdom som pratar. Och jag har inte låtit den styra mina HANDLINGAR igår eller idag, men den har fått ta mycket plats i mina TANKAR. Varje gång jag äter blir impulsen att skada mig själv starkare och starkare. Att straffa mig själv. Speciellt när jag njuter av någonting. Det borde jag inte göra. Det är fel. Det gör bara svaga människor.

Men jag ska inte. Förhoppningsvis kan jag göra de där sakerna som jag känner att jag missar nu när jag blir friskare. Och då gäller det att jobba hårt på vägen dit. ÄTA men inte SKADA. Ta hand om mig själv.

56

Fick idag äntligen tillfälle att fika med en gammal (umm, nej, hon är ung men gammal som i "kände henne för några år sedan") vän efter en del misslyckade försök. Att hon fortfarande vill ha något att göra med mig överraskar mig fortfarande, jag har inte mycket att erbjuda om man inte räknar långa, klagofyllda blogginlägg. Men det gör mig glad. Hon gör mig glad.

Klockan är tio och jag är ensam uppe. Mina föräldrar var båda två så trötta att de slocknade för en halvtimma sedan och min lillebror är som vanligt inte hemma, han hade pokerkväll inplanerad. Min hjärna registrerar att jag är ensam med ett fullt utrustat kök och tänker "perfekt läge för en hetsätning". Som att jag skulle VILJA äta massa kalorier och sedan göra mig av med dem. Nej, jag hatar det, men vid varje tillfälle som ges känns det som att det är det enda som räknas, som att det enda jag lever för är de där minutrarna jag trycker i mig mat och kastar upp den. Samtidigt kan jag inte sluta oroa mig över min vikt, speciellt inte nu när jag har kravet på mig att hålla den uppe. Ena sidan av mig vill fortfarande se mig försvinna, saknar att känna efter det mjuka men bara känna hårt, hårt, hårt. Ben istället för fett. Andra sidan vill kämpa för att bli frisk men förhandlar hela tiden med ätstörningen. "Om jag äter efter matlistan idag så kan jag skippa mjölken till maten imorgon." "Om jag dricker två näringsdrycker idag så kan jag hoppa över den tredje, jag går ju ändå upp i vikt, bara lite långsammare." Det är som att jag inte KAN låta friskheten ta över fullständigt, jag är LIVRÄDD för att inte vara sjuk längre, att vara normalviktig betyder att jag inte är bäst på att vara ätstörd längre, och det betyder också att jag är en i mängden. Hemska tanke...

Jag såg just "Huset vid sjön" Med Keanu (stenansiktet) Reeves och Sandra Bullock och den var en liten söt historia om två personer från två olika år som blir kära i varandra.

Jag vill också vara kär. Nu. Jag vill ha någon som tar hand om mig, som tycker om mig, som hjälper mig igenom alla de dagar jag helst av allt bara vill bort från allt. När jag klagar vill jag ha någon som lyssnar och när jag gråter vill jag ha någon som tröstar. Inte någon som förstår, nej, jag tror fortfarande inte att man kan förstå vad som rör sig inne i mitt huvud om man inte varit där själv. Men någon som låter mig vara den jag är och som kan få mig att förstå att jag är värd precis lika mycket som alla andra, oavsett vad vågen säger.

Denna andra person finns redan i mitt liv egentligen. Han sitter på andra sidan atlanten och är villig att göra vad som helst för min skull. Men jag är självisk och illojal och vill ha någon HÄR. Fysiskt. Min (ex)pojkvän kan inte röra vid mig, kan inte hålla om mig eller smyga in sin hand i min. Många, många mil skiljer oss åt och jag börjar känna hur det tynger ner oss. Hur vårt förhållande börjar krakelera.

Men det är väl bäst så. Även om han säger annorlunda vidhåller jag att jag är alldeles för jobbig, tråkig och ÄCKLIG för att älskas. Dessutom är jag egoistisk som få och tar precis det jag själv vill ha, utan att någonsin ge tillbaka. Det kanske inte märks till en början men det sipprar in efter ett tag och jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det. För jag måste ändra på mig, jag vet det, inte BARA fysiskt. Ja, min vikt måste upp, men jag måste också skaffa mig något slags självförtroende. Jag måste låta mig själv ta plats och sluta stryka alla medhårs. Och mest av allt måste jag sluta hata mig själv.

55

Övningskörde idag för tredje gången och är helt utmattad nu efteråt, man måste ju vara på helspänn hela tiden! Okej, jag hade redan förstått att det inte är lätt att köra bil, annars skulle jag inte dragit på det så länge, men jag hoppades nog på att jag skulle tycka det var lite roligare än vad jag gör. Mest oroar jag mig för allting som jag kan råka göra utav misstag eller göra med någon annan. Man har ju ett sådant ansvar när man kör! En bil kan åsamka stor skada och jag vill helst inte spendera resten av mina dagar med ett liv på mitt samvete.

Fast lite kul var det i alla fall. Jag fick blinka ^^

Har skaffat mig en fläkt nu när jag är så himla varm hela tiden. Den låter som ett helt tåg men svalare är det! Nu kan jag inte skylla sömnproblemen på värmen...

Gjorde kvällen till en spa-kväll med ansiktsmask som luktade choklad och body lotion som luktade Naomi Campbell (det är i alla fall hennes namn på tuben). Känner mig ganska stabil. Har ätit, men inte för mycket eller för lite. Efter lunchen hade jag en dust med ätstörningen som tyckte att jag ätit för mycket ärtsoppa men pappa drog med mig ut i bilen och jag kom på andra tankar. Middagen gick över förväntan bra, fylld paprika direkt från grillen! Nam nam. Var till och med en duktig flicka och tog mina näringsdrycker som jag skulle. Jag både ser fram emot och är livrädd för att bli av med dem. Det betyder ju att jag ligger på en normal vikt, ve och fasa! Men jag har druckigt dem länge nu och är ganska så trött på dem. Choklad går fortfarande bra (nähä) men jag vägrar att dricka vanilj (som var min favorit!) eller jordgubb. Jag kommer ALDRIG kunna dricka en vaniljmilkshake igen, den smaken är för evigt förstörd!

Nu ser jag fram mot Cinderella Man som börjar om några minuter...

54

Håller på att smälta bort, herregud vad VARM man kan vara! jag är inte van vid det, jag var alltid den som alltid var kall, oavsett hur många grader det var. Vi spenderade tre veckor i Egypten utan att jag NÅGONSIN tog av mig mina långärmade tröjor. Det var i och för sig inte bara för att hålla värmen även då det var den främsta anledningen, det var också för att jag hade ärr som jag inte ville att mina föräldrar skulle se. Nu vet de om vad jag gjort och ärren har bleknat lite, så nu kan jag kavla upp ärmarna utan att oroa mig för deras skull.

Det är jobbigt att vara varm. Jag borde väl tycka att det är bra, att det är ett friskhetstecken att kroppen kommer igång och kan hålla värmen själv. Men det betyder också att jag ätit nog, att jag fått i mig en bra mängd kalorier - kanske för många. Det är lördag och godisdag, och som vanligt så ångrar jag att jag åt de där lockande chokladbitarna. Men de var ju så goda! Och inte hade jag vettet att hälla ut mina näringsdrycker heller, så jag har fått i mig långt fler kalorier än jag behöver.

Men det är ju BRA eller hur? Jag har inte hetsätit, inte vräkt i mig utan ätit en kontrollerad mängd och njutit av det. Visst hade jag på känn att jag skulle må dåligt över det efteråt, det gör jag ju alltid, men det var egentligen inget att må dåligt över. Mina föräldrar gjorde ju samma sak och de sitter lugnt där nere i soffan och har inte en tanke på att göra sig av med det de fått i sig. Inte heller sitter de och analyserar hur mycket de kan ha gått upp efter dagens mål eller sitter och känner efter hur de växer när fettet lägger sig runt magen. Det är bara i MITT huvud allt det där finns, i MINA ögon jag är så grotesk. Jag ÄR värd att få äta något gott då och då.

Mamma och jag tog en kvällspromenad för att svalka av oss lite och vi hörde musik, skratt och folk som roade sig. Jag känner mig så distanserad, så avskärmad från resten av världen. När andra har roligt sitter jag hemma och ser film efter film efter film för att få tiden att gå, när andra äter för att leva lever jag för att äta, eller inte äta. Jag VILL ändra på det, kanske inte helt, jag ser gärna film då och då, men jag vill få ut något mer av mitt liv. Jag menar, det är lördagskväll, min lillebror är ute och festar, de flesta i min ålder likaså, men inte jag. Aldrig jag.

kommer så väl ihåg en gång i USA, en vanlig skoldag då jag var lite extra deprimerad.

Mitt självskadebeteende var under den här tiden ganska utbrett, jag skar för att känna, för att inte känna, för att överföra min inre smärta till mitt yttre, för att må bättre, för att inte må sämre, för att jag förtjänade det. Det fanns tusen och en anledningar. Men jag gjorde det inte under dagen, inte runt andra människor. Det var något jag gjorde i hemlighet, hemma, på kvällen när ingen annan såg.

Den här dagen var dock annorlunda. Troligen inte för någon annan, men för mig. Överallt såg jag leende människor, jag såg glädje och värme, och jag kände hur HEMSK och TRÅKIG jag var som inte kunde ta tag i mig själv, som inte tog del av allt det roliga.

Jag hade varit förutseende nog att packa ner ett rakblad. Medan en grupp tjejer viskade och skrattade utanför toaletterna satt jag där inne och skar. Jag kunde inte få det att blöda mycket nog, jag var arg på mig själv för att jag inte ens kunde skada mig själv ordentligt. Och skratten förföljde mig, påminde mig om hur utanför jag var.

Och jag VILLE inte ha det så längre. Efteråt gick jag direkt upp till min psykolog och fick en akuttid. Efter det lovade jag mig själv att förändras.

Jag har kommit långt sen den dagen, jag har inte skurit mig själv mer än någon enstaka gång under det senaste året. Impulserna finns där ofta, ofta, men jag tänker inte låta dem ta över längre. Nu är det istället ätstörningen som tar upp all tid, som jag måste jobba på att ignorera precis som självskadeimpulserna.

Ibland måste jag påminna mig själv om att jag HAR blivit bättre, det är så lätt att bara se det negativa, bakslagen, misslyckandena. Att inte skära är en STOR bedrift, och att äta regelbundet är det också, även om det inte fungerar till 100%.

Förhoppningsvis kommer jag en dag få vara med och skratta istället för att stå utanför och avundsjukt avskärma mig själv. Förhoppningsvis kan jag ha roligt på riktigt. Jag vill ha ett liv.

53

Skapade idag ett quiz (en quiz?) om mig på facebook och jag kom underfund med hur dåligt jag känner mig själv. Egentligen. Jag menar, jag kan svara på basic saker som mitt namn (annars vore jag illa ute) och lite mer avancerade frågor som mina betyg i skolan och vilken hårfärg jag föredrar men när man kommer till karaktärsbyggande saker som vilken film som är min favorit och vad jag tycker om för musik så är allting bara...tomt. Jag har aldrig riktigt gett mig själv tillåtelse att tycka och tänka själv, alltid ska jag hitta det alternativ som ANDRA håller med om eller stöttar. jag vill absolut inte påstå att jag är en sådan person som vänder kappan efter vinden och säger vad jag tror andra vill höra men jag vill helt enkelt inte att någon ska bli sårad eller arg för att jag inte tycker som de gör. Istället säger jag vad som känns rätt för stunden, men är det så jag tycker egentligen? Jag vet inte.

Annars har dagen varit riktigt slö, been there, done that, har inte riktigt orkat ta tag i någonting. Känner mig inte så nöjd med matintaget idag, mest för att det känns som jag ätit på tok för mycket (men jag tycker faktiskt om halloumi. Jag gör det! Och jag tänker SÄGA det också, fast min ätstörning skriker nej, nej, nej, du får inte TYCKA om någonting!) men jag försöker att resonera bort det med ett mantra: Jag har ätit efter matlistan, jag kommer inte bli tjock, jag ger kroppen det den behöver.

Träffade mitt ex mamma idag och hon kände inte igen mig. Lite pinsamt var det, jag gick fram och kramade henne och hon presenterade mig för sin pappa som: Lennart och Kerstins dotter. Jag vet inte hur väl du känner mig men jag kan säga att mina föräldrar INTE heter Lennart och Kerstin. Inte ens i närheten. Efter att jag nekat trillade poletten ner och hon tittade forskande på mig. Sedan sa hon: du har förändrats. Jag vet inte hur jag ska tolka det, menar hon det positivt eller negativt? Min första impuls är att tänka att hon tycker jag ser förfärlig ut, men jag vet inte om det är en logisk tanke eller en ätstörningsidé. Åh, vad jobbigt det är att jag måste överanalysera allt hela tiden...

Hade räknat med en mysig helkväll framför TVn och det blev det väl också men filmen vi tänkt se blev inte *host* nerladdad *harkel* hyrd så istället blev det mamma mia igen, för greklandsstämningen och för att den är så sockersöt. Lite påfrestande tillrättalagd ibland, men vem blir inte patriotisk av att se kändisar som Meryl Streep sjunga Abba?

Det påminner mig om min lärare i Shakespeare på GVSU. Han var en sådan där okonventionell lärare som svor minst en gång i varje mening och älskade att dra dekokter från sitt eget liv. Han frågade mig en gång om jag sett mamma mia filmen och just då hade jag faktiskt inte sett den så jag svarade sanningsenligt nej. Han sa "bra, den FUCKING suger. Men du måste ju gilla den eftersom du är svensk!" Och lite så är det, jag gillar den, men vet inte om jag skulle tyckt hälften så mycket om den om den inte varit så sverigeinfluerad...

52

Såg just Evita, med Madonna i titelrollen. Underbar film, som ger en lite självdistans.

Annars så har dagen gått på rutin, och jag har kommit in i någon slags rytm som kanske inte är så rolig (läs: dödstrist för utomstående) men den fungerar. Frukost, promenad med hunden, mellanmål och sopranos. Så börjar alla dagar, oavsett vad som följer. Eller ja, idag åt jag lunch istället för mellanmål eftersom jag skulle ner till Kalmar, men i stort sett.

Storhandlade med mamma på city gross och åt en kärleksmums som jag VÄGRAR ha dåligt samvete för. Den var god och jag behöver den. End of story.

Förra gången jag åkte hem ifrån Kalmar klev en kille på bussen som jag inte kommer glömma i första taget. Han kan inte ha varit mycket äldre än jag är, det är svårt att avgöra men det är min gissning, och varje synlig del av hans kropp och ansikte var gravt brännskadad. Inga läppar fanns kvar, näsan var två hål, hans skinn var bara ett enda stort ärr. Det gör mig illamående att jag är så fokuserad på min yta och min vikt när det finns folk i världen som kämpar med så mycket värre saker än jag gör. Det går inte att förstå hur mycket smärta den här killen fått utstå, hur många människor i hans närhet som blivit berörda av hans olycka. Hur många tårar som fällts, hur mycket liv som gått till spillo. Jag vet inte hur stark han var, hur mycket han gått igenom, men jag önskar ingen den olyckan.

Jag blir så oroad när jag ser sådana människoöden, själviskt nog för min egen skull. Vem vet, imorgon kan det vara jag som står där med ett ansikte söndertrasat av eld eller syra. Inget vet vad morgondagen kommer med ,och olyckor kan hända när som helst. Borde jag inte försöka leva mitt liv när jag kan, och inte fastna i de här spåren som jag går och går i?

Nu oroar jag mig inför flygresan till Cypern. Jag har aldrig varit flygrädd och är väl det egentligen inte nu heller, men jag kan inte låta bli att se planet störta bakom mina ögonlock. Om mina föräldrar skulle gå bort, om min bror inte skulle finnas där... Vem är jag då? Vad GÖR jag då?

Drama queen? Bara realist.

51

Var på ABC igår för att ta lite prover och de gick med på att väga mig också. Nu ligger jag på 43 efter att svullnaden gått ner och vattenvikten försvunnit. Fortfarande för mycket enligt mig, men det kommer det alltid vara. Jag måste lita på att de vet vad de talar om där och att de inte satt min målvikt för högt. Det är ändå svårt att ta näringsdrycker och äta rätt mängd mat när jag vet vad det gör med mig. I mitt huvud kommer jag alltid vara fet.

Träffade mamma efter ABC-besöket och vi gick ut för att äta. Det blev pasta med svampragu och palsternackchips, chipsen var överflödiga och grönsakerna smakade tinat men ragun var god. Efter maten fick jag akut ont i magen och jag spenderade hemvägen inne på bussens toalett. *överflödig information struken* Det har hänt ett par gånger förut när jag varit på restaurang och ätit pasta med gräddiga såser, jag undrar om det är något jag är överkänslig mot eller om det bara är ovanan att äta fet mat.

Morden i Midsomer avrundade kvällen, men avsnittet var lite trögt.

Idag blev det Sopranos till mellanmålet, jag satsar på att komma igenom andra säsongen innan Greklandresan...

50

Såg precis filmen Neverwas tillsammans med mamma och den var lite småsöt sådär, underhållande och tragisk på samma gång. En del av mig känner igen mig inne på den psykiatriska kliniken, och det är väl inte så konstigt eftersom jag spenderat ganska mycket tid inlåst det senaste året.

Min psykolog tycker att det är väldigt intressant att jag ser så många filmer men gör så lite av det som jag ser på film. Då menar han inte att jag ska slänga mig ut för stup eller skjuta folk på öppen gata, nej, mer vardagliga saker som att gå på fest eller bjuda hem folk. Normala saker. Delar av ett vanligt liv. Och han har väl rätt i det att jag mycket hellre ser på när andra lever än låter mig själv göra det. Man kan göra så mycket som är fel när man tillåter sig att leva, och jag tycker inte om att vara fel. Nej, nej, nej, allt ska vara perfekt och vackert och precis rätt, annars faller allt ihop och alla kommer hata mig.

Jag lägger ofta ord i andras mun. jag får för mig att de inte gillar mig, att de tycker jag är konstig, annorlunda, tråkig, irriterande, för seriös, för mycket. Och ofta drar jag mig undan för att de ska slippa umgås med någon som får dem att känna så. jag jobbar hårt på att låta folk få ansvara för sina egna känslor. Jag skapar faktiskt inte andras tankar, det gör de själva. Jag kan influera dem att känna si eller så, men i slutänden är det de själva som bestämmer hur pass mycket något ska få beröra dem. Och det finns säkert en hel del människor som håller med om alla negativa ord jag beskriver mig själv med, just som det säkert finns folk som inte kan förstå varför jag inte kan se mina andra sidor. Jag vet att de finns, men jag har svårt för att tro på dem, och blir rädd för att skrämma bort dem när jag spenderar tid med dem.

"Han tycker INTE jag är jobbig! Då måste jag hålla mig undan så han inte fattar hur irriterande jag faktiskt är. Låt honom ha kvar den där positiva tanken så länge det går, snart är allt förstört!"

Jag vill så gärna vara rolig och vacker och härlig och underbar, alla de där positiva adjektiven som jag älskar att hata för att jag aldrig får känna mig sådan. Min ätstörning skriker åt mig att sluta vara så äckligt narcissistisk, jag borde inte vilja vara perfekt, för jag är inte värd att ens andas ordets stavelser. Jag är inte värd att andas alls, när det finns folk i världen som behöver syret mer än vad jag gör. Mat ska vi inte tala om, det finns så många som hungrar och svälter världen över och här sitter jag och gnäller över att jag fick i mig lite för mycket av köttgrytan till kvällsmål eller gråter för att jag måste dricka näringsdrycker som var goda första gången men inte den femtioelfte.

Det känns som att jag inte är värd att äta.

Det måste jag ändra på. Jag jobbar på att våga ta plats, att ställa mig upp och säga att ja, jag finns och jag VILL det här, KAN det här. jag förtjänar maten jag äter lika mycket som någon annan och jag ÄR VÄRD ETT BÄTTRE LIV än det ätstörningen gett mig.

Jag vill verkligen må bra i både kropp och själ. kanske kommer jag klara att andas en dag och inte känna att jag gör något som är fel. Jag hoppas det. Det gör jag verkligen.

49

Resan är beställd.

Vågen stod ju på mitt delmål förra gången vilket innebar att Grekland är säkrat. Det blir Cypern i en vecka tillsammans med resten av familjen och jag vill verkligen att det ska bli bra, så jag tänker verkligen KÄMPA för att få en underbar semester!

Är dock rädd för de kommande veckorna som leder upp till resan, som börjar den 10 augusti. Jag är bara inbokad på ABC en gång på en hel månad vilket gör att jag inte kommer bli vägd mer än den enda gången. Hela min kropp skriker "det är för lite!" "Lita inte på mig, jag kan inte ta hand om mig själv!". En del av mig ser det här som en jättechans att fuska med allt vad mat heter, medan en annan är livrädd att ingen kommer kunna berätta för mig om jag går upp för snabbt i vikt. Jag ska dit imorgon och förhoppningsvis kan vi kompromissa lite och i alla fall låta mig bli vägd någon mer gång. Annars känns katastrofen väldigt nära.

Mina föräldrar säger hela tiden att ja, resan är bestämd men den kan avbokas om jag börjar falla tillbaka i gamla vanor. Därför måste jag se till att inte alla röster i huvudet (oj vad det fick mig att låta schizofren) får ta över igen, de har redan förstört för mycket. Och jag vill kunna åka iväg en vecka, äta sex mål om dagen och må bra! Det är jag värd.

Nu blir det makaronilåda och sista avsnittet av Sopranos första säsong. Mys ^^

48

99 procent rätt var det väl jag sa?

Idag gick hyfsat till en början. Åt det jag skulle när jag skulle (FAST jag hittade ett hårstrå i min pastasallad! Usch!) men dagen segade sig framåt. Sjöng lite karaoke med lillebror, lade ut några auktioner på tradera (extrapengar) och läste för att få tiden att gå.

Gick och såg Harry Potter och halvblodsprinsen med pappa och det kändes helt okej Åt lite popcorn underfilmen som var bra men inte lika bra som fenixorden. Lite långrandig och utdragen, två och en halv timme är FÖR länge att sitta i en kokande bunker till bio. Dock sevärd, mycket bättre än ettan. 3/5.

Kom hem och åt en sen middag, och av någon outgrundlig anledning lät det bra att kräkas upp den i mina öron. Så bra att jag inte behöll den.

Jag blir så trött på mig själv, jag har ju klarat en HEL vecka, SJU dagar och nu börjar jag trilskas igen. Men nu gäller det att inte låta fler måltider bli som kvällens middag, utan nu ska jag ta nya tag och klara av HELA nästa vecka utan att varken hoppa över eller kräkas. Nu VET jag ju att jag kan, kunde jag den här veckan kan jag nästa!

Skulle ha pratat med mitt ex idag men lyckades glömma bort det ihop med biobesöket. Känner mig hemsk, jag vill inte att han ska tro att han är oviktig i mitt liv. Det blev bara lite stimmigt där ett tag och helt plötsligt var klockan mer än jag trodde. Hoppas han inte tog illa upp...

47

har varit en ansvarstagande 21-åring idag och planerat för framtiden. Jag kan ju inte snylta på mamma och pappa hela livet, det är inte ens något jag skulle vilja, men just nu har jag inte mycket till alternativ.

Jag är rädd för att åta mig för mycket för tidigt, jag har en tendens att vara överambitiös och sedan drunkna i "måsten" och prestationsångest. Den här gången ska jag försöka mig på att smyga in nya impulser och prova på sådant som jag verkligen vill göra, för min egen skull och inte för någon annans.

Från början var det tänkt att jag skulle åka tillbaka till USA efter sommaren. Det var dock en flyktig tanke, för min sjukdom gick djupare än jag insåg när jag först blev tillfrågad. Istället kanske jag kan börja fundera på att åka tillbaka till Grand Valley State University nästa år, 2010. Om jag nu fortfarande vill dit vill säga. Som det ser ut just nu längar jag efter Michigan och friheten jag hade där, men jag är ändå inte helt säker på om det är en bra idé. Jag vill inte åka dit för att falla tillbaka in i ätstörningens gamla vanor när ingen längre har koll på mig. Det är lätt att man följer de invanda vägarna när man har varit där och gått förut.

Jag måste besluta mig om framtiden, men inte just nu, jag känner mig inte redo för att kasta mig ut i världen än. Istället har jag börjat leta efter enstaka kurser och aktiviteter som jag kan sysselsätta mig med i höst. För det första så måste maten fungera, jag kan inte ens titta åt någonting annat om jag börjar svälta mig själv igen. Då står jag kvar på ruta ett och stampar, och nya intryck ligger många rutor framåt. Men den här veckan har faktiskt fungerat (!!!). För första gången sen jag blev inlagd, och många år innan det, så har jag FRIVILLIGT ätit sex mål om dagen och behållt dem allihop.

Ja, jag är djupt imponerad av mig själv. Ja, det är pinsamt hur glad det gör mig *puttar undan envisa ätstörningstankar*

Men låt oss säga att jag klarar av att äta efter matlistan i höst, vad mer ska jag göra om dagarna? Den här sommaren har mest gått åt till att vila ut och bestämma sig, men det blir snabbt gammalt och det är dags att göra någonting, så inte vanan att göra ingenting tar över. Det ör viktigt, för det är lätt att man blir bekväm och vänjer sig vid att dagarna ser ungefär likadana ut - man går upp, äter, går och lägger sig. Jag vill ha ut mer av mitt liv än så.

Ett halvår är jag inbokad på DBT här i Oskarshamn, med början i slutet av augusti. Det är så gott som spikat, jag måste bara vara formell och skriva under ett kontrakt. Det kommer då ta upp min tid två gånger i veckan. Sedan har jag ju psykologkontakten och familjeterapeuten på ABC, en gång i veckan vardera. Resten av tiden är jag fri att sniffa lite i hörnen på det där som folk kallar "livet". Man har pratat mycket med mig om det, men jag har inte riktigt vågat kasta mig ut där än, mina gamla mönster har varit trygga nog att behålla greppet runt mig.

Men nu ska jag våga!

Ingenting är bestämt än, men jag skulle vilja ta upp franskan igen. Jag studerade språket från sexan till andra året på gymnasiet, men har glömt mycket av det. Det har dock alltid varit en dröm att kunna åka till Frankrike och tala obehindrat, och jag har ett gyllene tillfälle att putsa upp de gamla kunskaperna lite nu.

Sedan skulle jag vilja göra något fysiskt. Inte för att det bränner kalorier (jag menar det!) utan för att rensa hjärnan lite, få den där endorfinkicken jag förlitat mig på ätstörningen för att få. Men aktiviteten måste vara helt prestationsfri, jag vill inte jämföra mig med någon annan, och inte bli bedömd på något sätt.

Funderar på att prova afrikansk dans, det vore kanske någonting? Och så vill jag gärna plocka upp yogan igen, lite senare, när jag har vant mig vid min nya vardag och maten fungerar tillsammans med de andra aktiviteterna.

Förhoppningsvis kan jag dra mig ur det här träsket och bygga upp en grund som framtiden kan luta sig emot, för om det är någonting jag saknat genom åren så är det ett liv. Och det är dags att skaffa ett nu, innan det är för sent.

46

Har smält nyheten om min viktuppgång lite och även fast jag fortfarande är chockad så känner jag mig lite bättre. Det är ju trots allt det här som måste hända, det här som alla i min omgivning jobbar för. Det är dags att våga lite också, och att satsa på friskhet. Jag VILL ha en sund kropp och tänker kämpa för att få den. Jag vill leva och må bra, inte spendera resten av mitt liv med att räkna kalorier och svälta mig själv.

Min kropp har äntligen börjat vänja sig vid att få mat och har börjat bli lite mindre svullen. Skönt att se att jag inte kommer se gravid ut i hela mitt liv, bara tills jag är i balans...

Dagen har annars gått hyfsat bra, med tanke på omständigheterna. Jag var ganska förstörd igår och tog inga chanser = jag åt det jag var tvungen till och tittade på "children of the corn" för att distrahera mig själv. Hade höga förväntningar vilket troligen bidrog till att jag blev aningen besviken, men man får ha i åtanke att det var många år sedan den spelades in. Hyfsad film.

Åt frukost imorse och sedan tidig lunch bestående av smörgåsar och grönsaksgryta tittandes på ett avsnitt av underbara Sopranos. Sedan gav jag mig iväg till bussen och åkte ner till kalmar för att möta mamma. Dags för lite shopping, det var vi värda! Efter ett par timmars vandrande från affär till affär och en T-shirt rikare blev det handling på city-gross. Jag var så motiverad att jag unnade mig en glass, vilket jag självklart ångrar nu efteråt men gjort är gjort, och den var god *försöker putta bort ätstörningstankarna som säger att jag inte FÅR tycka om någonting*

Väl hemma bestämde pappa att han skulle bjuda på kronärtskockor på jobbet och vi jagade runt halva stan för att hitta sju stycken. De är dyra, minst 17 kronor styck, men färsk kronärtskocka är riktigt, riktigt mumsigt. Verkligen helt annorlunda om man jämför med den konserverade sorten man får på pizza! Nu vill jag också ha kronärtskocka...

Har petat i mig några bitar torkad frukt ikväll och kan inte förstå hur jag kunde vara så dum men jag har lovat mig själv att inte kräkas på hela veckan och jag SKA lyckas! Oroar mig över kaloriinnehållet som vanligt, men gjort är gjort.

Känner mig otroligt tråkig, alla mina inlägg handlar om samma sak. Mitt självförakt och min vikt. Bristen på motivation och ordet ÄCKLIG i versaler. Men det ger en bild av hur mitt liv ser ut just nu - det ÄR vad allting handlar om och det ÄR vad som rör sig i mitt huvud 24/7. Tur att det här är MIN blogg, det är väl rätt ställe att vara egotrippad på...

45

Livet känns allt annat än roligt just nu. Var hos min psykolog idag och blev alltså vägd vilket var en total katastrof.

Eller egentligen inte. Psykologen grattade och var själaglad, det hade ju gått åt rätt håll! Och inte lite heller! Det betyder ju att maten fungerat!

Och jo, det gör det. Jag höll mitt löfte till mig själv och har inte kräkts eller fifflat med maten på hela veckan. Det belönades idag med 5 kilo extra på vågen. 44! Det är värre än jag någonsin kunnat tro, hur kan fyra dagars normalt ätade göra en så stor viktskillnad? Det är inte att det inte syns, för jag har världens största mage (kallar den envist för gravidmage även fast alla suckar bort det) men jag hade ändå inte kunnat tro att jag gått upp så mycket. Det är som en mardröm, och jag vet inte hur jag ska orka fortsätta, speciellt inte nu när min psykolog tar semester och lämnar mig åt mitt öde till i augusti.

Mamma förstår inte min ilska, hon tycker att jag borde vara glad att jag äntligen gått upp lite och det finns väl någon liten fiber i min kropp som säger "bra jobbat, du går åt rätt håll! Allt kommer kännas bättre när nyheten smält och målvikten nåtts". Men resten av mig protesterar högljutt och kan inte tänka på annat än fet mage, feta armar, feta lår, fet allting. Jag är väldigt orolig för att viktökningen inte ska avstanna. Fem kilo på en vecka, fem kilo nästa, fem efter det... På fem veckor skulle jag då väga 70 kilo! Allvarligt talat tror jag inte att jag skulle kunna leva med det...

Men jag vet ju egentligen att det inte fungerar så. Att mycket av vikten jag lagt på mig är vattenvikt och svullnad, att min kropp jobbar på att stabilisera sig. Jag FÅR inte backa nu, börja trixa med maten igen, då kastar jag bort de små framsteg jag lyckats göra hittills.

Jag måste våga nu, mer än någonsin innan. Våga gå emot alla de där tankarna som skriker "sluta ät, jävla äckel" och lyssna på alla runt omkring som säger motsatsen. Våga leva, efter så många år i gränslandet mellan liv och död.

Missade bussen idag när jag skulle ta mig ner till Kalmar (jag var den där losern som springer efter bussen men inte hinner ikapp den, sen svänger runt och låtsas att det inte aaaaalls var den bussen jag skulle med) så lillebror passade på att övningsköra mig ner till Kalmar. Efter ett intensivt möte med min psykolog intog vi lunch på 4-kök. Efter "viktfiaskot" vågade jag inte äta någonting annat än en sallad, men jag fick i alla fall i mig någonting och behöll det också.

Önskar bara att jag kunde tänka på något annat än min vikt just nu, för jag känner mig så ytlig när det är det enda jag har i huvudet. Jag vet ju att det finns så mycket som ligger bakom min anorexi, saker som är långt från ytliga, men det gör inte att jag känner mig dum för att jag är så fast i min viktmani.

Och så irriterar det mig att jag är så fokuserad och kämpar så mycket med någonting som så många gör utan att ens tänka efter. För många går det på automatik, att ge kroppen vad den behöver. De behöver bara lyssna på sig själva och äta när de är hungriga, sluta när det är mätta. Det behöver inte vara svårare än så, behöver inte innebära all den ångest och oro som jag förknippar det med.

Varför kan inte jag när så många andra tar det för givet?

44

Min motivation börjar lämna mig. Jag känner hur den sipprar ur mig för varje sekund som går. Det är svårt att fortsätta vara positiv när allt jag kan tänka på är hur mina lår inte rörde vid varandra hur mycket jag än försökte för ett par dagar sedan.

Jag är totalt uppsvullen och så öm att det inte går att ta i mig. Hur mycket av det är svullnad som kommer försvinna och hur mycket är "äkta" vikt? Gör det någon skillnad?

har ätit nästan ett helt paket tuggummi idag och nojjar över kaloriinnehållet. 100 gram ger 154 kalorier. Paketet innehöll 27 gram = 14 tuggummin. Av dem har jag ätit 10. Hur korkad får man bli?

Vägning imorgon. Jag vill inte veta och kan inte vänta på en och samma gång. Jag önskar att jag kunde få det överstökat nu meddetsamma. Hur kommer det kännas efter vägningen? Kommer det skrämma mig så pass att jag slutar försöka?

Nej. Jag kan inte sluta nu, jag gör ju faktiskt BRA ifrån mig!

Hoppas allt känns lite lättare när jag vaknar imorgon...

43

Känner mig rastlös idag men vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Alla tankar leder förr eller senare tillbaka till utgångsläget, att jag har mat inne i mig och snart ska fylla på igen. Och inte bara idag, det här är en slags evighetssyssla, helst ska jag äta så här varje dag ända tills jag dukar under.

Kroppen kliar, men jag vet inte vad den vill, jag känner känslor jag inte kan namnge och de får mig att känna mig så långt från tom som det går att vara. Min psykolog pratar ofta om min önskan att vara just tom och ser det som en metafor. Det är inte bara mat jag missunnar mig, jag vill helst tömma min kropp på känslor också. Att inte behöva känna någonting gör allting enklare att ta hand om. Jag har alltid ångesten med mig, men om jag koncentrerar mig på den och ingenting annat kan jag nästan övertyga mig själv om att resten inte finns. Då behöver jag inte ta itu med ilskan, ensamheten eller oron, men jag kan heller inte känna positiva känslor som glädje och kärlek. Jag har vant mig vid att aldrig känna någonting mer än det ätstörningen bidrar med, och att nu känna hur andra känslor sipprar in gör mig livrädd.

För jag är livrädd för att bli frisk. Jag har uttryckt oron förut men idag är den så väldigt påtaglig. Vad är jag egentligen utan anorexin? Vem är jag? vad ska jag göra med resten av mitt liv? Jag måste våga ta tag i dessa större frågor när jag inte längre fokuserar på att svälta mig själv, både när det gäller mat och när det gäller känslor.

Vad ska jag göra när definitionen anorektiker inte längre beskriver mig? När jag är normalviktig, äter varje dag, har fått tillbaka min mens och inte längre är paniskt rädd för att väga ett gram mer än dagen innan? Kommer jag fortfarande vara samma tråkiga, platta person och fortsätta leva mitt liv på ett poänglöst sätt eller kommer jag ha styrkan att ändra på det?

En del av mig är stolt att jag har kommit så pass långs som jag gjort, idag är tredje dagen i streck som jag ätit precis det jag ska - varken mer eller mindre - och behållt det. Det låter inte som en mastodontuppgift, men för mig har det varit otänkbart förut. Det har bara hänt när jag blivit tvingad till det, när jag varit inlagd och haft en sond i halsen, och då under massiva protester. Det första jag gjorde när jag släpptes ut från sjukhuset efter en sondvistelse vara att leta upp en toalett och kräkas upp lunchen. Så fast var jag i tänket att maten inte får plats i mig och inte har där att göra. Men det är inte så jag vill spendera resten av mina dagar, jag orkar inte längre planera varje måltid så att jag kan få upp det jag äter så snabbt som möjligt.

Varje gång jag går förbi godisskålen som står på bordet känner jag mig oerhört stark som inte trycker i mig det som finns kvar och sedan gör mig av med det igen. Suget finns där, men jag vet och känner ju att det minskat i styrka nu när jag äter regelbundet. Kroppen är inte lika rädd att jag ska svälta längre, och tillåter mig att hålla mgi till matschemat, utan krav på hetsätning.

Men vad gör jag nu med all tid som blivit över? Att hetsäta tar visserligen inte jättemånga minuter, men det är så mycket knutet till det. Planering, inköp, smygande, smusslande, kräkningar och städning. Nu när jag inte gör något av det finns det plötsligt en hel massa tid att spendera på annat. Men jag har inte många intressen eller ambitioner just nu. Mitt huvud orkar men inte min kropp, den är fortfarande svältfödd och protesterar när jag använder den för mycket. Så kvar sitter jag med alla tankar medan det ända jag gör är äta, behålla det, planera nästa måltid, äta, behålla det etc.

jag ser framför mig hur folk dömer ut mig på grund av min nuvarande livsstil, hur de klagar på hur lat jag är, att jag inte hjälper till mer, gör mer, jobbar eller studerar eller i alla fall planerar att göra det. jag lever helt på mina föräldrars välvilja och känner mig som en blodigel, som suger i sig utan att någonsin ge tillbaka.

Jag känner mig helt enkelt egoistisk, utanför och totalt värdelös.

Och såklart fet, äcklig och smutsig, men det behöver inte sägas, de är nog de känslor som är lättast för mig att identifiera, de finns där mer eller mindre konstant.

42

Andra dagen av mitt nya liv och motivationen sitter fortfarande i. Har dock börjat dra öronen åt mig och frågar mig själv varför jag kämpar varje gång jag ser min enorma mage i spegeln. Det har gått upp för mig att jag nu strävar efter ett liv där jag aldrig någonsin kommer vara "tom" eller "ren" eftersom de adjektiven inte beskriver en fungerande själ i en fungerande kropp. Varje gång jag ätit känns det som att jag rör mig i sirap och alla organ tynger ner mig och gör mig slö och likgiltig. Naturligtvis är det ätstörningstankar och borde bannlysas, men känslan av att vara smutsig sitter i konstant eftersom varje måltid styrker den känslan. Det är fruktansvärt obehagligt att gå emot alla de "logiska" tankarna som dyker upp i mitt huvud titt som tätt, jag längtar efter att få vika mig och ge efter för impulserna. Kommer jag aldrig mer få ta den bekväma vägen?

Kanske, kanske inte, men just nu är den förbjuden!

Efter att inte ha klarat av att läsa på ett tag (ibland fungerar det som distraktion men ofta flyger tankarna iväg när jag sätter mig ner med en bok och vips har jag börjat fundera ut hur jag bäst ska kunna gömma mackan vid nästa mellanmål) plockade jag upp en av böckerna jag lånade vid mitt förra bibliotekbesök och den verkar väldigt lovande. "Hungerspelen" heter den, och den har INGENTING att göra med ätstörningar eller självsvält, även om titeln antyder något annat.

Åt pizza ikväll och trots att jag beställde min utan ost känner jag mig otroligt äcklig. Macdonalds igår, pizza idag. Och jag försöker övertyga mig själv om att det går att vara smal OCH äta. Kan det verkligen vara så? Med min diet? Jag vet att jag inte behöver fundera i de banorna eftersom jag kämpar med att gå upp i vikt i vilket fall som helst, men än en gång - det KÄNNS som att jag gör så många fel. Att gå ner i vikt = bra, att gå upp = dåligt. Eller ja... Tvärtom var det ja,

gå UPP i vikt = bra
gå NER i vikt = dåligt

Efter pizzan blev det riktigt jobbigt då tankarna med full kraft satte igång. Försökte koncentrera mig på ett Sopranosavsnitt men allt jag såg framför ögonen var det berg av mat som jag satt i mig och hur jag sväller upp till oigenkännlighet. Sedan kom de gamla välbekanta panikkänslorna och svårigheten att andas - det känns som att maten lägger sig i vägen för lungorna och tar upp för mycket plats. Men det är bara att kämpa på och andas vidare, allt det där sitter ju i mitt huvud och inte i min kropp. Jag ska ta mig igenom den här veckan, det är något som säger mig att det är nu eller aldrig. Dags att ta tag i mitt liv, dags att KÄMPA!

41

Såg på världens mest överhypade film ikväll - låt den rätte komma in. Jag försökte verkligen bli rädd, men inte en rysning kom över mig de dryga två timmarna jag spenderade framför TVn. Det är dock något med filmen som trollbinder mig, och jag tänker absolut leta upp boken nu när jag blivit invigd i John Ajvide lindqvists värld. Sevärd - absolut. Skräckfilm. Absolut inte.

Slog upp ögonen imorse och kände direkt att idag, idag är någonting annorlunda. Motivationen kändes ända ut i fingerspetsarna och jag bestämde mig snabbt för att dagen, ja veckan, ska bli HELT perfekt!

Vänta lite nu, sakta i backarna. Perfekt är ett förbjudet ord nu! Och jag menar det verkligen när jag säger att det är okej om det bara blir 99% rätt. Däremot har jag ambitionen att jag ska kunna gå till min psykolog på torsdag och säga att sedan i måndags har mitt liv varit spyfritt. Visst kommer det bli jobbigt men jag har insett att det är JAG som måste förändras, inget kommer bli annorlunda av att jag fortsätter trilskas.

Efter att ha ätit frukost och mellanmål (OCH två näringsdrycker!) gav sig pappa och jag ut på cykeltur. Runt hela stan bar det, för att lämna tillbaka filmer och posta brev. Det var meningen att vi skulle äta i pastakökets nya lokaler men när vi stod där och läste menyn kände jag ångesten komma krypande. Den smög sig upp för min ryggrad och la sig som ett täcke runt mina tankar.

"pasta med OSTSÅS? Utan grönsaker? Stor portion kolhydrater med massor av fett? Du kommer dallra lika mycket som ostsåsen! Det fattar du väl att du inte kan behålla, ät det och bli äcklig, äcklig, ÄCKLIG."

Jag övertalade pappa att pasta inte var någon bra idé och svor över min egen svaghet när vi gick ut genom dörren. Men kanske var det bra ändå, jag kände verkligen att idag skulle jag inte klara att äta och behålla en sådan svår maträtt. Bättre då att äta någonting som känns säkrare och sedan jobba på modet till nästa gång vi bestämmer oss för pasta.

Det blev macdonalds och grekisk sallad istället. Och ja, jag sneglade på kaloriinnehållet i dressingen men jag föste snabbt undan tanken att äta salladen torr, jag BEHÖVER kalorierna! Bara tanken att vara på macdonalds är lite skrämmande. Det känns lite smutsigt sådär, som om jag inte borde erkänna att jag gått till ett så syndigt ställe. Jag är besudlad. Men herregud, allt jag gjorde var att äta en sallad och ett bröd! Och även om jag valt äta pommesen pappa erbjöd hade det varit okej! Det skulle inte gjort mig smutsigare, äckligare, fetare eller till en sämre människa.

Väl hemma fick jag ett telefonsamtal från USA, det var härlig att att få prata lite engelska igen, och med någon annan än den närmsta familjen. Sedan fick pappa besök av någon som, när han fick höra att jag lider av anorexi, sa att han hade tyckt att jag var "väldigt mager".

Varför får det mig att känna mig stolt och varför gör det mig glad i magen?

40

Fick precis reda på att tjejen (det får henne att låta så ung...kvinnan? För gammalt. Damen? Antikt. Flickan? Perverst.) som min (ex)pojkvän var otrogen mot mig med i vintras är med barn. Inte med honom, nej, nej, med någon annan, men ändå. Samma person som såg till att mitt (vårt) förhållande kraschlandade är nu inte längre fair play.

Vad har den här informationen med mig att göra?

Inget alls. Zip. Nada. Jag har aldrig träffat människan (där har vi det!) och kommer troligtvis aldrig göra det. Jag har inget otalt med henne, det är inte hennes fel att den hon låg med redan hade en flickvän, och jag hyser därför inget agg. Tråkigt att det hände,ja, är jag sårad? Definitivt. Men inte på grund av Henne.

Varför gör det mig då så löjligt glad?

Enkelt. Min pojkvän vill inte ha barn. Han vill ha barn lika lite som jag vill det (det vill säga; det känns som att jag aldrig någonsin kommer vilja ta i ett med tång, men om ett par år kommer detsäkert låta annorlunda) och han kommer nu ABSOLUT inte göra om misstaget igen med samma person. Nu är hon inte längre en bricka i spelet.

Inte för att jag trodde att de fortfarande höll ihop. Nej, jag vet att den gången de låg med varandra var ett misstag, det tog mig en stund att smälta chocken över att det hade hänt men ända sedan dess har jag förstått att han inte menade något med det och det bara hände.

Men någonting inom mig säger "bara hände?" Ett samlag behöver mycket mer än en kuk och en fitta, pump, pump, AAAH, slut. Någonting måste ha hänt som ledde till att hon hamnade i hans lägenhet, i hans säng, i hans famn och det måste ha saknats något från mitt håll för att han skulle ge sig ut och leta upp en annan.

Jag tror att det är det gör mest ont. Jag VET att jag inte är världens underbaraste person. Tvärtom, jag är riktigt jävlig, och jag inte har lärt mig att tycka om mig själv än. Men Han var det lilla kornet hos mig som motbevisade mina teser. Han berättade för mig hur underbar jag var och kanske, kanske jag trodde honom i någon sekund. Under den sekunden kände jag mig älskad. Så vad gjorde jag för fel? Älskade jag honom för lite, eller för mycket? Var jag verkligen så otillräcklig att han inte kunde nöja sig med bara mig? Var det för det stora avståndet oss emellan, eller hade det hänt ändå, om jag bott närmare?

När han berättade om otroheten reagerade jag först inte alls. Jag klickade upp mejlet som vanligt (ja, han skrev ner bekännelsen. Antar att han inte vågade ringa), läste det som vanligt, klickade ner det som vanligt, stängde av datorn som vanligt. Det tog en stund för meddelandet att sjunka in. Men sedan förstod jag. Jag kunde inte förlåta.

Nu hade allting förändrats.

Inte längre ett "vi", utan ett "jag" och ett "han". Aldrig mer hans arm runt min midja, hans hand mot min nacke, hans andedräkt mot mitt öra. Aldrig mera långa brev nerstoppade i fickan eller korta mejl lästa i min ensamhet. Aldrig hans röst, hans ord, hans själ.

Jag har tolererat mycket och inte låtsats om ännu mer. Jag förlät de misstag han gjorde, höll med i hans ursäkter och hans beskyllningar. De gånger han höll lite för hårt eller tog lite för mycket glömdes bort. jag älskade honom ju. Det låter patetiskt, jag vet, och jag känner mig som en stereotyp när jag tänker på det, men till och med efter att han tvingat sig på mig höll jag fast vid honom. Och även när han sa att det var mitt fel trodde jag honom.

Klart det var mitt fel. Jag ville inte tillräckligt ofta, var inte tillräckligt bra. Var inte tillräcklig, helt enkelt.

Var det så med otroheten också?


Nu vet jag inte riktigt var vi står. Sunda förnuftet säger "glöm honom", men hjärtat håller inte med.

Jag håller inte med...

39

Igår var mamma och jag ensamma hemma.

Ajaj.

Det gick bra till en början, klarade av frukost och mellanmål. Sedan satte jag mig för att titta på en film - Tracey med Ellen Page (hon från Juno).

Ajajaj.

Det visade sig vara en ganska... deprimerande film. På ett ganska nyskapande och annorlunda sätt berättas historien om Tracey och hennes bror Sonny genom flera filmspår som visas samtidigt. Alla dessa filmklipp är ganska mörka och osammanhängande. Innan jag hunnit få något riktigt grepp om handlingen dundrade mamma in bakom mig.

Uppenbarligen tittar jag bara på "skitfilmer" som "triggar" och gör mig "ännu mer deprimerad". Mamma grät konstant i sådär en halvtimma medan jag, arg som ett bi , försökte förklara att det finns olika sorters filmsmak och jag faktiskt tycker om det mesta som spelas in, och drama råkar vara min favoritgenre.

Jag lyckades inte jättebra med min övertalning men det trodde jag väl inte heller, när mamma bestämt sig för något är det svårt att ändra på. Nu hör dramafilmer ihop med min sjukdom, precis som att jag är vegetarian och gillar svart. Och visst kan anorexin ha influerat mig i dessa frågor genom åren, men jag tror helt ärligt att min preferens för dramafilmer kommer finnas kvar hela mitt liv, oavsett om ätstörningen finns där eller inte.

Detta gick in i mammas ena öra, och ut i det andra. Jag ringde pappa och krävde att han skulle komma hem. Lyckades inte med det, men han fick mig i alla fall att stänga av filmen och ta med mamma för att hyra en ny. Något glatt. Med hundar.

Det blev Hundpensionatet. Och jag försökte verkligen, jag lovar, jag VILLE verkligen tycka om den men... det gick liksom inte när storyn är totalt orealistisk, amerikanskt påklistrad och gulligt puttinuttig på samma gång. Mamma älskade den.

Andi och Bruce har mist sina föräldrar och bor hemma hos fosterföräldrar tills de hittar några som vill adoptera dem. De har varit på många ställen och nu är det sista chansen innan de adopteras bort separat. De har en hund, Friday, men i hemlighet, eftersom chanserna att bli bortadopterade tillsammans MED hund är nästan obefintliga. Efter att Friday försvunnit och barnen fått tömma sina fickor för att lösa ut honom från de hemska hundfångarna förstår de att de måste hitta ett ställe där de kan hålla honom säker. Och ett tomt hotell ligger väldigt lägligt i närheten.

Nej, det blir inte bättre än så.

Filmen vill väl och har många söta scener (hundar och deras trick går alltid hem) men annars är den bara en shablonmall med sötsliskig handling och ett uppenbart, urtråkigt slut. Skådespelarna är i alla fall okej, så betyget blir 2/5.

Efter hundpensionatet bytte vi snabbt till nästa film jag lyckats få mamma att hyra - Taken. snacka om kontraster! Där Hundpensionatet var gullig och söt är Taken rå och våldsam. yes ^^

Själva storyn är ganska banal - Pappa Bryan släpper motvilligt iväg sin dotter och hennes kompis till Paris. Där får han genom mobiltelefonen höra hur de båda blir bortrövade, för att säljas. Det visar sig dock att Bryan har vissa "färdigheter" som människohandlarna inte räknat med.

Mycket action, lite hjärna kan man nog sammanfatta den med. Om man tycker om James Bondfilmerna och inte bryr sig så mycket om stora, gapande plot holes så var den riktigt sevärd. 3/5.

Taken var slut fem i nio så det var bara att slå över på sexan och se nästa film, King Kong. Ja, det var nyversionen och nej, jag har aldrig sett den.

Den var längre än jag trodde och slutade inte förrän 00.40 men det var ändå värt att se den. Mycket underhållande, om än lite för utdragen, den hade bara blivit bättre av kortare scener. 4/5.

38

Förmiddagen gick väl inte lika bra som jag hoppats, det blev lite för mycket att äta och då kunde jag självklart inte behålla det. Fail. Jag blir så trött på mig själv. Varför kan jag inte bara bestämma mig och sedan hålla fast vid det? Och VARFÖR kan jag inte sluta med det här evinnerliga allt eller inget tänket? Om något inte är bra är det dåligt, om det inte är varmt är det kallt, inte snabbt är det långsamt. Svart eller vitt. Jag måste börja se gråskalan också, det går inte att se livet så som jag gör, där ett misslyckande förstör allt och det kan aldrig fixas igen. Jag ska ju inte räkna misslyckanden utan istället räkna de gånger jag lyckas. Fick jag i mig frukosten? Duktigt! Plus i kanten, guldstjärna och bra jobbat.

Tog bussen till Kalmar för att möta mamma med bilen, sedan bar det av till Öland för att hälsa på pappa och lillebror, som är på bordtennisturnering. De hade kommit till semi-final i dubbeln, grattis, grattis!

Tillsammans gick vi och åt på Mamma Rosa, en italiensk restaurang. Min pasta var medelmåttig. God, men jag hade lika gärna kunnat göra den själv för en bråkdel av priset. Och min cola light kostade mig (*harkel* pappa) 26 kronor. Vatten kostade 5.

Sitter nu och försöker känna mig liiite mätt. Jag har tappat bort de där känslorna någonstans på vägen, hunger och mättnad. Jag skulle kunna äta precis hur lite eller hur mycket som helst, det gör mig ingen skillnad. Okej, jag kanske känner mig orkeslös om jag inte äter och ett sug efter mat har jag ganska konstant men inte hunger i ordets rätta bemärkelse. Och ärligt talat har det varit bra när jag fortfarande kämpade med och inte mot min ätstörning. Att inte känna hunger gjorde det enklare att inte äta, men att inte känna mättnad har också gjort hetsätningsattackerna större och "allvarligare".

Jag är dock ganska rädd för att känna mättnad. Det betyder ju att jag ätit nog med mat för att kroppen ska bli nöjd...

åh hu vad hemskt!

Hade starka impulser att skada mig själv idag efter att ajg avslöjat för min mamma att dagen inte gått så bra. Det kliar i hela kroppen på mig, jag vill bara leta fram ett gammalt rakblad och få det överstökat, få se blodet, känna smärtan. Men jag stålsätter mig. Jag vägrar hamna i den situationen igen.

Jag är värd bättre än så!

37

Tog bussen ner till Kalmar idag för att det var dags för ett psykologbesök igen. Vägningen blev avklarad först. Ett kilo upp. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller rättare sagt jag borde skratta, men gråter.

Samtalet med min psykolog efteråt var mycket givande faktiskt, vi diskuterade mina hetsätningsattacker och varför jag inte verkar kunna bli av med dem, med suget, fast jag äter "normalt". Han var av den åsikten att jag hade någonting som var mitt eget, min alldeles egna lilla hemlighet, och detta kan ingen ta ifrån mig. Så många människor försöker ideligen berätta för mig vad jag ska tänka och hur jag ska känna, vad jag ska göra, och jag är rädd för att tappa bort även den här sista lilla biten som ingen en så länge rår på.

Det låter rimligt, med tanke på att jag fortfarande är fruktansvärt rädd för att "bli frisk"och inte länge ha anorexin att falla tillbaka på. Jag känner mig som en så tom och ihålig person, allt jag har är ätstärningen och nu ska den också tas ifrån mig. Jag måste hitta något att fylla mig själv med, något som kan ta över där min sjukdom slutar.

Något som folk ofta säger till mig är "oroa dig inte, du är inte ensam" precis som att det skulle trösta mig att höra att det finns andra i samma situation. Det gör det inte. Inte det minsta. Tvärtom. Dels tycker jag fruktansvärt synd om de tjejer (jag säger tjejer, vi är ju ändå majoriteten av fallen) som har hamnat där jag är. Att må dåligt varje sekund av varje dag, att inte stå ut med sig själv, är inget jag önskar att någon ska behöva gå igenom. Men mest är det ändå ett själviskt skäl bakom min önskan om andras friskhet. Jag vill vara unik. Jag vill ha något som gör mig speciell, och detta något har blivit min ätstörning. Det är därför jag strävar så mycket efter att vara den "bästa" anorektikern, för just nu är jag bara en i mängden, ochinuti mitt huvud formligen skriker jag "SE MIG". Jag känner mig så... överflödig. Det gäller nu för mig att börja tro på att jag är värd någonting i mig själv och att jag inte behöver bevisa någonting för någon.

Jag uttryckte min längtan att få gå ner lite till, att få bli lite "sjukare" innan jag botas, och han bara skakade på huvudet.

- så 34 kilo är inte litet nog?
Nej. Inte alls. Inte på långa vägar.

-Sond och inläggningar bevisar inte att du varit tillräckligt sjuk?
När du uttrycker det på det sättet...

-Om du hade cancer och var på bättringsvägen skulle du ju inte sitta och sörja att du inte fick en tillräckligt sällsynt eller tillräckligt allvarlig sorts cancer, eller hur?
...

Så sant, så sant.

Efter samtalet gick jag till 4-kök med min nyfunna motivation och beställde getosttoast med sallad. Glömde säga till om att plocka bort russinen *rynkar på näsan* men det förstörde inte rätten på något sätt.

Åkte sedan och handlade med mamma, och efter att ha gjort en paj och ätit jordgubbar (10 kronor litern! Seriöst!) hamnade vi framför morden i midsomer.

Ska nu aktivt jobba på att trycka bort ångesten som knackar på. Grädde på jordgubbarna?! Vilket äckel du är.

Att det aldrig kan vara tyst.

36

Spenderade dagen i bilen, först till Borgholm och sedan hem igen. Inte särskilt upphetsande, men bättre än att sitta hemma och räkna minuter.

Stannade på IKEA och åt lunch - "ekologisk pasta med ekologisk tomatsås" (de måste vara väldigt stolta över att de lyckas sälja något ekologiskt!) vilket var gott, svårt att misslyckas med tomatsås... Gjorde däremot misstaget att äta brödbullen också (hade inte ätit mellanmål och tänkte att det kunde få bli ett substitut) och fick världens ångest efteråt. Herregud, vad hade jag gjort?! Hur många extra kalorier blev det? Det var SMÖR på också, åh HERREGUD! Tänk om jag åt för mycket pasta? Och så var det VIT pasta också!

Ja,jag vet, jag ska inte lyssna på de där tankarna, men det är svårt när jag vet att det är vägning i morgon. Den här gången VET jag att det inte gått neråt och även fast det är bra (jag försöker övertyga mig själv om det) så KÄNNS det inte så. Allt jag kan känna är hur allting växer på mig, hur magen svullnat upp, hur armarna blivit lika tjocka som mina lår var, och hur rumpan inte längre får plats i jeansen.

Jag kan inte riktigt förklara varför det skulle vara en så horribel sak, att gå upp i vikt, allt jag vet är att jag gladeligen skulle slänga mig framför en bil om det var alternativet. Många gånger har jag stått och vägt mellan ätstörningstankar och sunda tankar, sedan tänkt "bäst att gå med ätstörningen. Jag vill ju inte vara fet när jag läggs i min kista." Makabert? Inte alls...

Pratade med (ex)pojkvännen igår. Vi har ett väldigt underligt förhållande just nu. Jag kan inte säga att vi är tillsammans, men inte heller att vi är singlar och lediga. Han var ju otrogen mot mig för några månader sedan och det var väl dödsstöten när det gäller vårt förhållande i egentlig mening men... Han skriver ofta och vill att det blir vi två igen, han säger "jag älskar dig" och förväntar sig samma svar tillbaka, och att träffa någon annan har jag inte ens i åtanke. Det är bara honom som jag känner att jag kan prata om allting med, men jag borde nog inte göra det med tanke på att det nog är upp till mig att se till att vi båda "går vidare". Frågan är bara vad jag vill. Vill jag verkligen släppa honom och det vi hade? Jag har ju egentligen ingen annan som jag känner att jag litar på fullt ut...

Jag har börjat ta min ångestdämpande medicin igen. Jag slutade med den för ett tag sedan för att jag kände att den inte gjorde så stor nytta, men de senaste veckorna har varit jobbiga och jag orkar inte längre gå omkring och dra ner mig själv i det där mörka hålet jag är på väg ut ur. jag tar den bara på kvällen, för att kunna sova. Visst, jag känner mig inte lika utvilad när jag sover med hjälp av xanor, men jag sover i alla fall utan att vakna, dock med konstiga drömmar som följd. Annars brukar jag ligga och vrida mig rätt länge på kvällen, och också vakna flera gånger varje natt.

Jag tar en uppsjö av piller just nu. Xanoren då förstås, mot ångesten. Jag tog en ångestdämpande medicin som heter Timesta förut, vilken var helt underbar, men tyvärr är den mer eller mindre narkotikaklassad i sverige och läkarjävlarna vill inte skriva ut den till mig. Jag som tog den fyra gånger per dag i USA var småsur rätt länge på grund av det. Xanoren har inte alls samma "lulleffekt".

Utöver Xanoren tar jag klomypramin mot tvång. Det är mitt nyaste tillskott och jag har bara tagit den sen jag blev inlagd i Januari. Så tar jag Zyprexa och efexor mot depression. Jag har provat en del antidepressiva innan, och inget har funkat så bra som efexor. Det är ingen mirakelmedicin, men den hjälper en på traven.

35

Mamma går omkring och säger "pepprad".

- Det är morden i midsomer ikväll! Är du pepprad?

Det är nästan lite sött ^^

Annars har dagen varit lång och tråkig. Jag har skött mig hela dagen och det känns totalt bortkastat med tanke på att ingen frågat mig hur det gått *sur* Vill bara gå och lägga mig och få den överstökad.

Tyvärr känns de flesta av mina dagar så.

34

Lite filmrecensioner.

The Dutchess såg jag i förrgår, och njöt av de praktfulla kläderna och detaljrikedomen. Visst, det var säkert fruktansvärt att leva som kvinna på den tiden och tvingas i den ena korsetten tajtare än den andra, men rent estetiskt sett så var modet väldigt vackert.

Filmen utspelar sig i England, där Keira Knightley (nähä, säkert? Spelar HON i ett kostymdrama? Det trodde jag aaaaaldrig) har rollen som Georgiana. Hon blir bortgift som ung med Ralph Fiennes rollfigur, en torr greve som hon desperat försöker känna något för. Georgiana tror på kärleken, tror på lyckliga slut, men verkligheten gör sig bryskt till känna och åren går utan att hon blir något lyckligare...

Det är ett tragiskt porträtt som visas, men trovärdigt (det sägs att historien är sanningsbaserad, och det tror jag absolut på) och skådespeleriet är superbt. Tyvärr är själva historien ganska trögflytande och det händer inte så mycket, vilket gör den aning långtråkig, fast den bara är lite under två timmar lång. Det är ändå en sevärd film, jag skulle ge den 3 av 5.

Igår såg jag Seven Pounds med Will Smith. Han spelar Ben Thomas, en man som efter en bilolycka är mycket deprimerad och i första scenen får vi höra honom ringa ett SOS-samtal där han informerar oss om sitt kommande självmordsförsök. Sedan rullas hans historia upp, och vi får se vad som hänt och hur han handskas med den sista tiden i sitt liv. Han har fått chansen att förändra livet för ett antal människor i hans omgivning, men innan han gör det måste han ta reda på om de förtjänar det.

Will Smith är en underbar skådespelare och han ger sin rollfigur ett djup som berör, men filmen räcker inte för att hålla en gripen rakt igenom. Stundvis är den seg och tråkig, stundvis brilljant, ochden lämnade mig med en splittrad känsla. Många scener är väldigt smöriga, på ett nästan outhärdligt amerikanskt (oj vad politiskt inkorrekt) sätt. Vet ni hur jag menar? Man får se hur tragiskt en person har det, hur han stretar framåt, stark och god, genom svårigheterna som radas upp framför honom. Surprise, surprise, han har ju ett hjärta av guld och allt det där, och i slutet blir han ju så klart belönad och gråter glädjetårar. Svenskar har ofta svårt för sådant, vi vill hellre se mångbottnade karaktärer som både har bra och dåliga sidor. Realistiska porträtt. I den här filmen är allt svart eller vitt.

Den är ändå sevärd. 3/5.

Sist (och minst) såg jag Rosa Pantern 2 igår. Ja, jag skäms, men det var mammas villkor när jag valde ut de andra två filmerna. Jag är förvånad att det blev en tvåa över huvud taget efter att ha settt den första filmen som inte var direkt lysande, men borde kanske inte vara det eftersom den säkert drog in sin beskärda del pengar. Steve Martin och konceptet rosa pantern har den effekten på folk.

I denna film sätter "the tornado" klorna i det ena värdefulla föremålet efter det andra, och detektiver från hela världen samlas för att försöka få tillbaka dem. En av dessa detektiver är självfallet virrpannan Clouseau. Så fort han lämnar Frankrike blir rosa pantern stulen och Clouseau får jobba hårt för att lösa fallet *ironi*

Det finns faktiskt ljusglimtar i detta kompakta mörker av dumhet, en scen här och där roar faktiskt och Aishwarya Rai Bachchan är mycket vacker att vila ögonen på (nej, jag är inte gay, men titta får man!) men annars... Skämten är som bäst mediokra och många gånger försöker man på tok för mycket med ett alldeles för svagt manus. Jag känner mig VÄLDIGT generös och ger den 2/5 för att den faktiskt var bättre än vad jag trodde, och medaljen som knäcker koder är stencool.

Fler filmer kommer när jag sett dem.

33

Vart tog all den där motivationen vägen? Det är så jobbigt att den kommer och går i vågor, för dagarna blir så långa och utdragna när det bara är ätstörningstankar i huvudet...

Åkte till Påskallavik bara för att, och intog lunch på Påskallaviksgästgifveri. Pappa hade gjort en stor sak av att stället var snobbigt och stroppigt men min bror och jag bara fnös åt honom. Påskallavik liksom. Hur många snobbiga ställen kan det finnas i Påskallavik? Minst ett, skulle det visa sig. För det här var inte en avslappnad pizzeriamiljö, inte. Det var trevligt absolut, men aningen stelt med tysta gäster och strikt dukning. Kände mig lite som en fisk på land, jag passade inte in i den perfekta miljön. Det kändes som att folk tittade på mig och tyckte att jag var äcklig som slabbade när jag åt och... Okej, okej, ingen tänkte troligen så. Ätstörningstankar igen.

Den vanliga matsedeln erbjöd pappa och min lillebror köttgryta, medan jag som vanligt frågade efter ett vegetariskt alternativ. Först fick vi in bröd, varav ett mörkt som var sagolikt gott! Till och med pappa som inte brukar gilla fullkornsbröd, tog för sig. Sedan kom maten, pyttesmå portioner på jättestora tallrikar! Tur att jag hade bröd till, för mina tre potatisklyftor räcker inte långt när man äter efter tallriksmodellen! Ratatouillen var underbart god, men jag saknade en salladsbuffé.

Sammanfattningsvis så var det ett trevligt besök, men jag kommer nog inte tillbaka.

Lagade mat hemma ikväll eftersom mamma kom hem sent (ja, här i huset är det fortfarande tjejerna som står för maten) och det blev fylld falukorv och pasta. Och jag kan stoltsera med att jag vågade smaka falukorven idag! Falukorv är en sådan där sak som jag faktiskt har saknat som vegetarian, så det var spännande att se om den skulle uppfylla mina förväntningar. Jo, det gjorde den. Mums.

Just nu sitter jag och försöker att ignorera min mage som väller ut över byxkanten. "Jag är inte tjock. Jag är undernärd. Jag behöver maten". Känslan att ha mat i magen är fruktansvärd, jag kan inte förstå hur folk kan luta sig tillbaka efter maten och bara nöjt leva vidare. Hela min värld stannar upp efter att jag ätit, och alla organ bara skriker"aaah, vi får inte plats! Vad har du gjort?! Hur dum får man bli?" Jag vet ju att det bara är att ignorera de tankarna, bita ihop och kämpa på, men usch, vad jobbigt det är!

32

Här är en bild på mig idag.

Nu blir jag inte smalare. Stopp och belägg. Nu är det en SUND kropp som gäller.

Här ska kämpas!

31

Idag har varit en minst sagt omtumlande dag. Vaknade i morse fast besluten att följa varje viskning från min ätstörning. Jag var trött på att kämpa, trött på att gå emot varenda impuls jag får, och TRÖTT på att känna mig tjock och misslyckad.

Sedan hittade mamma chokladpapprena från min senaste hetsätning i en påse på mitt rum. Hon blev såklart jättebesviken, och jag var helt förkrossad. Inte nog med att hon nu fick se hur dålig hennes dotter är på att inte äta, hon hade sökt igenom mitt rum igen!Förra gången det hände slängdes allt laxermedel, alla bantningspiller och alla rakblad (ja, jag hade mina förråd). Jag hade inget sådant förbjudet där inne idag, förutom chokladpapprena, men bara känslan av att hon varit i mitt rum och rotat gör mig ont. Det betyder ju att hon inte litar på mig. Det betyder att hon inte KAN lita på mig.

Vi hade ett långt "samtal" (jag altererade mellan att gråta och att skrika hur förbannat äcklig jag är, kanske inte hur man definierar ett samtal) om mina hetsätningstendenser. Jag hetsäter inte alls lika mycket nu som jag har gjort, och inte alls lika ofta (från att ha hetsätit så gott som varje dag kanske det nu händer någon gång per vecka) men det skadar ju mig så otroligt mycket med tanke på att det inte finns en möjlighet i världen att jag behåller det jag trycker i mig.

Jag är fortfarande otroligt äcklad av mig själv och mitt beteende, allra helst skulle jag vilja kunna hålla mig borta från "förbjudna" saker som choklad och godis, men jag kan inte. Det är som att jag dras till det där och jag vill bara trycka ner det i halsen för att senare kunna göra mig av med det igen. Jag njuter inte av det när jag hetsäter, tvärtom, men det är som att jag inte vill njuta av det. Jag är inte värd att äta saker som jag tycker om, och de gånger jag ger upp i mina försök att vara den perfekta anorektikern och köper den där chokladbiten jag senare kommer spy upp hatar jag mig själv mer än någonsin.

Men visst har dessa hetsätningsattacker ett syfte. Eller ja... Många syften.

Först och främst så är det ju en effektiv form av ångestlindring. Man sysselsätter sig med att äta och lättar sedan på ångesten när man gör sig av med maten. Efteråt känner man sig ren och tom och nästan pånyttfödd. Då är man redo att möta vardagens problem igen.

Dessutom ,och det här är min egen teori, så ger smygandet och smusslandet som hetsätning leder till en välbehövd "rush". Att hålla det hemligt, att lyckas göra dessa förbjudna saker FAST folk har stenkoll fungerar som någon slags adrenalinkick. Och tro mig, jag har provat det mesta när jag varit desperat, från att spy i plastmuggar som slängts ut genom fönstret till att gömma mackor i underkläderna, allt för att göra tvärtemot vad folk velat att jag ska göra. Samtidigt som jag gjort detta har jag visat upp min perfekta front och fått alla att tro att jag gör precis det jag ska 100% av tiden.

Det äter upp en,att vara så fokuserad på att förstöra för sig själv. Jag känner mig fortfarande som världens hemskaste människa, och jag vill absolut inte unna mig någonting eller göra någonting som är bra för mig, för jag är inte värd det. Det är svårt att ta upp psykologernas tid eller att be om hjälp, för det är så många som förtjänar hjälpen mycket mycket mer än vad jag gör. Jag har ju själv försatt mig i den här situationen, och jag förtjänar att må dåligt. Många gånger saboterar jag för mig själv med flit eftersom jag inte är värd bättre än så.

Det låter väl sunt?

Dessutom håller en ätstörning en sysselsatt. Jag har så mycket mer tid över nu när jag aktivt försöker att gå emot alla impulser, och det är lite otäckt. Förr så spenderade jag antingen min tid med att UNDVIKA mat, att HETSÄTA mat, att KÖPA/LÄSA om mat eller att HATA mig själv. Idag försöker jag att inte göra något av detta, vilket är oerhört krävande. Det är så lätt att gå in på de gamla webbsidorna och läsa kommentarerna (min favoritsida var theskinnywebsite.com, en sida där vanligt folk kommenterar hur kändisars kroppar ser ut) och så är man tillbaka i klorna på ätstörningen igen för "de kallar hennes lår tjocka, och mina är dubbelt så stora!"

I alla fall, jag tappade tråden där ett tag.

Efter "samtalet" så började mina föräldrar tala om att jag nog behövde någon slags positiv händelse att förknippa min viktuppgång med och hux flux blev det bestämt att om jag når 44 kilo (fyra kilo från min lägsta målvikt) över sommaren så blir det en Greklandsresa i slutet av Augusti. Jag blev eld och lågor, jag har ALLTID velat åka till Grekland, men också VETTSKRÄMD, jag har inte längre en möjlighet att stanna på vikten jag har nu, för att få åka MÅSTE jag upp! Och dessutom har jag ju ljugit om min vikt nu så jag måste gå upp ÄNNU mer än vad de tror att jag måste! Nu gäller det att verkligen kämpa mot alla demonerna, nu SKA jag lyckas!

Snacka om motivation!

30

Var hos min faster idag och träffade för första gången hennes bedårande lilla knyte Chico, 8 veckor. Han var en underbar distraktion, det gjorde att jag kunde hantera såsen och potatisen lite bättre. Nu har ångesten börjat göra sig påmind, men så länge som jag var där var den lite lättare att handskas med.

Det har sagts förut men jag säger det igen: det är konstigt hur fel någonting kan kännas, som i grund och botten är helt rätt. Varje gång jag äter någonting måste jag rättfärdiga det i mitt huvud, säga "Jag äter det här för att det är bra för mig och för att jag behöver det". Jag försöker att acceptera det, jag försöker att vänja mig vid känslan att jag aldrig är tom eller ren men det känns som att jag en dag ska vakna upp och märka att världen börjat snurra igen. Just nu kräver alla att jag ändrar på mitt beteende men IMORGON kommer allt vara som vanligt igen och då betyder inget någonting utom att gå ner i vikt. Ner, ner, ner.

Jag vet att jag inte är överviktig, jag vet att jag inte är äcklig eller tar för mycket plats. Men det känns så.

Och just nu kan jag inte sluta tänka på att jag snart inte når runt min överarm med fingrarna på en hand längre...

Jag idag (i kortärmat *stolt*):

29

Fan.

Har ätit så in i helvete idag.

*AKUT SVORDOMSBRIST*

Inte nog med att jag ätit alla mina mål, jag har också tagit två av mina näringsdrycker OCH ätit godis. Min ätstörda sida säger "Gud, vad du är äcklig, du klarar inte ens av att stå emot impulserna att äta sånt du gillar, du förtjänar att bli tjock, jävla fetto!". Just nu önskar jag bara att jag kunde vara en duktig anorektiker och avstå från allt det där goda som jag vet inte är bra för mig. Men jag kan inte det längre, istället äter jag det ändå och ångestnivån skjuter i höjden. Sedan får jag spendera hela kvällen svärandes och gråtandes.

Jag är livrädd för att gå och lägga mig för jag vet att kalorierna jag svalt kommer börja "göra verkan" i natt och jag kommer vakna imorgon rund som en boll. Och ja, jag vet att det inte fungerar så, men tankarna finns där ändå.

FAN.

Lyssnar på någon okänd artist som uppträder borta på latitud 57, musiken hörs tydligt ända hem till mig. Det känns som en så avlägsen del av världen just nu, jag har inte rätt att ta del av den. Rätt åt mig att jag är hemma och mår dåligt. Jag är inte värd bättre.

Vilket solskensinlägg det här blev. Verkligen.

28

Mamma följde med mig till Kalmar i morse efter att jag duktigt ätit min vanliga frukost (havregrynsgröt, smörgås, apelsinjuice) och druckit en näringsdryck. Väl framme gick vi lite på stan och njöt av det UNDERBARA sommarvädret. Är det inte helt fantastiskt att det kan vara så här varmt och skönt i Sverige? Varför är det inte så här hela tiden? Det lättar upp humöret lite, när det inte är kallt och halvdant...

Intog lunchen på ett nytt ställe idag, La Mamma som bjöd på GI-buffé med sallader, bönor, couscous, grönsaker och dessutom lax, lasagne och lite annat för de som inte valt att bli vegetarianer (mamma var glad). Helt okej, kan absolut tänka mig att gå tillbaka, men let's face it -. buffémat blir aldrig riktigt lika god som mat som tillagas efter hand. Men fruktsalladen efteråt var mycket god och somrig!

Sedan var det vägning på ABC, och jag måste erkänna att jag ljög för min psykolog. Han tror nu att jag väger ungefär ett och ett halvt kilo mer än vad jag gör. Men det är okej, jag kommer snart väga den vikten jag gav honom.

...
.....

Jag är en usel människa.

Det blev lite mer shopping efter mötet, och jag hittade en orange klänning för hundra kronor på Ginatricot. Yay! Försökte hitta ett par snygga shorts men gick bet, inget sitter snyggt på mig just nu...

Vi köpte med oss en liter jordgubbar som vi festade på på hemvägen i en buss som inte slutade tuta, någt hade hakat upp sig och tjöt konstant. Irriterande.

Avslutade dagen med en pizza tillsammans med familjen, och jag måste säga att jag verkligen försökte njuta av min halva, fast den var full av ost och kalorier *rys* Det gick ganska bra, till och med pizzasallad fick jag ner, och det var sagolikt gott! Höll dock på att smälta sönder, så varmt var det. Synd att klaga på vädret när det är så skönt, men jag hade inte kunnat sitta längre än vad jag gjorde *risk för värmeslag*

Jag känner mig lite skuldmedveten för att jag inte ätit två ordentliga mellanmål idag, men GI-buffén åt jag en stor portion av och pizza är ju inte direkt smalmat... Jag hoppas att det jämnar ut sig någorlunda.

27

Blev bio med pappa ikväll, han var helt uppspelt efter att ha fått reda på att Ice Age 3 visas i 3D. Klart vi var tvugna att gå och titta på den! jag har inte varit på bio på jättelänge - senast var nog ett halvår sedan då jag såg the dark knight - så jag var lika glad som pappa. Åt lite popcorn och godis vilket kändes bra just då men inte lika bra just nu.

jag är så trött på att alltid sitta fast i all denna ångest! Den är som ett tjockt moln som hänger över mig konstant, hela tiden. För jag VET ju att lite popcorn och lite godis är helt okej, det kommer inte göra mig varken större eller mindre. och även OM jag nu skulle gå upp i vikt av det så gör det ingenting, för jag MÅSTE gå upp i vikt. Men det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig själv detta, ångestmolnet tynger ner mig i alla fall.

Så ett lyckat biobesök känns nu totalt misslyckat. Varför? För att jag är jävligt varm. Och då blir ekvationen - varm = energi =stort intag av kalorier = upp i vikt.

Ångestmolnet har blivit till en ångestsnara som sitter runt halsen på mig, den dras åt hårdare och hårdare och jag får svårt att andas. Det känns faktiskt som att jag inte kan andas med all mat i magen, jag får ofta för mig att maten liksom ligger i vägen för luften, trycker på lungorna så att de inte kan utvidgas ordentligt.

Ja jag vet, jag måste sluta lyssna på alla dessa ätstörningstankar.

Tillbaka till filmen.

Den var helt okej, men inte mer än så. Mina ögon började svida av glasögonen men det gick inte att titta utan dem, bilden blev då helt suddig. Filmen var dessutom dubbad, jag trodde att eftersom vi gick på den sena föreställningen kanske vi kunde få se den med originalrösterna. Så var inte fallet. Tyckte dock att dubbningen var bra, tecknade filmer är det inte riktigt lika kinkigt med.

Det skulle nog vara ännu tuffare att se en rikig skräckfilm i 3D...

Imorgon blir det kalmar, lunch ute (undrar om det blir 4-kök?), vägning och psykologtid. Det var ett tag sedan nu och jag tror att jag behöver prata av mig lite. Och efter att jag spenderat kvällen med att svära åt mig själv för att jag känner mig som en kamin kunde väl inte tiden med min psykolog komma lägligare...