207

Jag lyssnar inte särskilt mycket på musik. Tvärtom så väljer jag tystnad så ofta som möjligt om jag har något som helst val. Det kommer nog ifrån min rädsla att bli påkommen när jag hetsäter (allt handlar om ätstörningsbeteenden i mitt liv - get used to it), utan musik kan ingen smyga sig på mig obemärkt. Men det finns låtar som berör mig. Många på fel sätt, då jag blir frustrerad av att höra människor må sämre än mig. Jag är så fruktansvärt tävlingsinriktad, och slutligen handlar allt bara om att må sämst. De låtar som ändå etsar sig fast har ofta en permanent plats i mitt hjärta. Just nu har jag "She's falling apart" snurrande inuti huvudet - en otroligt träffande sång om omvärldens sorg och den egna känslan av att leva i konstant frenetisk ångest.

they pull up their chairs to the table
she stares at the food on her plate
at the toast and the butter, her father and mother
she pushes away

And they rise in the morning
and they sleep in the dark
and even though nobody's looking
she's falling apart

She gets home from school too early
and closes the door to her room
there's nothing inside her
she's weak and she's tired of feeling like this

And they rise in the morning
and they sleep in the dark
and even though nobody's looking
she's falling apart

They call her to dinner, she makes up a reason
she looks at her arms and she rolls down her sleeves
and her mother is starting to see through her lies
and last night her father had tears in his eyes

Jag önskar så hett att jag inte var så här förstörd.