Sitter framför TVn efter grönsaksgryta och fullkornscouscous och sneglar längtande på toaletten ungefär var tredje sekund. Jag hade väldigt, VÄLDIGT gärna gjort mig av med maten och jag sitter nu och resonerar med mig själv ("du har inte ätit för mycket!","det du åt var nyttigt och kroppen behöver det", "du kommer inte gå upp i vikt av en middag", "du måste upp i vikt för att få åka tillbaka till USA") för att kunna ha den kvar. Dagen i övrigt har känts som en riktig katastrof,fast jag gjort mer eller mindre alla rätt. Okej, jag erkänner. Jag hällde ut en av näringsdryckerna när ingen såg. Jag vet inte ens varför,det är ju bara jag som får ta konsekvenserna när jag gör sånt, men det sitter i ryggraden. Om man har möjlighet att mixtra, så gör man det. Det går så snabbt att man inte hinner stanna upp,ångra sig och göra det man egentligen skulle. Visst har jag åkt dit och fått min beskärda del av åthutningar men 80% av gångerna kommer jag undan smärtfritt, och bara min egen hälsa blir skadad. Litet pris att betala.
Till lunch blev det pasta och enkel linssås som både pappa och lillebror åt utan vilda protester. Den måste ha medfört en rejäl energikick för efter maten satte jag igång med att städa mitt rum och det tog inte lång tid innan jag började dra runt möblerna till nya platser. Det känns nytt och rent därinne nu, och jag känner att jag passar in där. Jag är en ny och ren människa, jag försöker bli av med allt det där gamla och smutsiga.
Inatt åker bror min till England, och jag sitter lite smått avundsjuk kvar där jag är. Åh, vad jag vill bli frisk! Varför tar det sådan tid? För om jag ska kunna leva den där hälsosamma drömmen så måste ju också IDAG fungera. Varje mål är viktigt. Varje mål. Varje dag. Och det är fantastiskt hur mycket ångest som kan få plats i en kropp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar