Pappa och jag spenderade någon timma eller så på att se massor av gamla Kalle Anka klassiker, eftersom han gärna ville se de som gjordes under kriget. Det var lite ovant att höra Kalle kvacka samtidigt som man såg vapen i bild.
Måste dock erkänna att jag fuskat idag. Inte med maten faktiskt, den har gått oroväckande bra (peppar, peppar, mycket kan hända än) men näringsdryckerna är knepiga att få till. Jag vet verkligen inte varför jag gör det heller, jag VILL ju gå upp i vikt, jag VILL bli friskförklarad och få göra allt det där jag inte kan just nu. Men bara känslan av att ha något i mig som jag dricker FÖR att gå upp i vikt är så SJUKT obehaglig. Så de hälls ut när ingen ser. Med tanke på att de kostar 20 kronor styck så är det ett dyrt nöje men jag hoppas att mamma och pappa inte får reda på det...
Poänglös dag. Frukost. Promenad. Mellanmål. Apoteket. Lunch (couscous och grönsaksgryta från frysen). Kalle. Liljeholmens. Mellanmål. Dusch. Middag (hasselbackspotatis och quornfilé). Let's dance. Kvällsmat. Sömn. Men jag tillåter mig själv att ta det lugnt nu för jag vet att nästa vecka kommer bli ytterst krävande. Inte nog med att jag ska ner till Kalmar tre gånger, DBTn börjar igen med nya ansikten i gruppen och jag har både kör och körlektion för första gången. En del av mig vill bara stoppa huvudet i sanden och hoppa över allt sådant där som kan leda till ett mer socialt liv. Men jag vet att det här är vägen mot friskhet så jag står ut. Förhoppningsvis kommer upplevelserna vara positiva.
Dagens "rant" (otroligt dåligt skriven. Hoppa över)
Usch. Jag känner mig helt... Jag vet inte... Jag har inga ord för det jag känner. Det är som att jag sitter fast i det elände jag skapat åt mig själv och jag kämpar för att komma härifrån men innerst inne vet jag att det aldrig kommer bli annorlunda. Det här ÄR jag och jag kan lura mig själv att jag kan bli en bättre människa så mycket som det bara går men i slutänden är jag bara jag och jag kommer aldrig kunna fungera som man ska. Alla krav bara hopar sig och jag vet inte hur jag ska hantera dem på ett hälsosamt sätt. Idag kanske fungerar, imorgon också om jag har tur men nästa vecka kommer allt falla ihop. Nästa vecka eller nästa månad eller nästa år. Vilken dag som helst. Det som andra har automatiskt måste jag frabricera och det blir aldrig så normalt och naturligt som det borde vara. Jag försöker förklara med så neutrala termer som möjligt men allt blir bara dömande i alla fall. Jag ÄR äcklig, smutsig, fet och tråkig och hur man än vänder och vrider på det kommer jag ändå alltid vara densamma. Jag vill bara älska mig själv men mer och mer förstår jag att det verkligen inte finns någonting att älska. Verkligen ingenting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar