Har gått omkring som på nålar mer eller mindre hela dagen idag. Mamma var på krigsstigen och det retar upp pappa också så det blir en tryckande stämning här hemma som är svår att skaka av sig. En del av mig ville bara ut, gå någon annanstans ett tag, men min logiska sida vann ganska snabbt. Vem har jag att gå till?
Av någon anledning så var jag ganska så känslosam tidigare. Kände mig patetisk när tårarna rullade framför en värsting till syster 2. Men jag måste välkunna försvara mig med att den påminner mig om när jag var i USA och sjöng i deras skolkör. Vi var i ungefär samma situation,och vi såg just denna film för att bli inspirerade.
Jag saknar verkligen året jag var där. Jag var redan förstörd när jag kom dit så mycket av det som hände lyckades jag inte ta till mig, men nu när jag ser tillbaka på varje enskild händelse är många av dem positiva. Jag önskar att jag inte vore så fruktansvärt självkritisk, det går ut över allt jag gör och allt jag tänker. Och det är fortfarande mycket lättare att låta de få negativa minnena flyta upp till ytan. Istället för alla kramar jag fick kommer jag de få som inte kunde tåla mig. Istället för min värdsysters kärlek kommer jag ihåg de gånger hon stal pengar ur min ficka. Istället för de diplom jag fick kommer jag ihåg att jag aldrig riktigt fixade matten (jag fick ju bara A-). Istället för lärarnas positiva kommentarer kommer jag ihåg den gången en av dem sa till mig att jag "är smalast i klassen men ändå överviktig" (det berodde enligt honom på välfärdssamhället). Hur jag än vänder och vrider på allting så hittar jag alltid baksidan först och det är den som följer med mig, som klibbar sig fast. Minnena fortsätter, men de ligger i skugga.
Jag hoppas att mina nya kunskaper från DBTn kan lära mig att hantera alla sådana här situationer bättre, lära mig se mina goda sidor och låta mig jobba på de som inte är lika bra. Det känns som att jag är på väg åt det hållet, men det är fortfarande mycket kvar.
Har ändå,trots eller på grund av dessa minnen, känt mig onaturligt motiverad idag och ätit som en duktig flicka ska. Inte känner jag mig särskilt äcklig eller tung heller, inte mer än vanligt, fast jag ätit både ugnspannkaka (grahamsmjöl med morot version), spagetti med zucchinisås och så lite choklad nu på kvällskvisten.
Kanske har det att göra med att jag hade en väldigt påtaglig dröm inatt. Jag var tillbaka på GVSU, mitt älskade universitet, och jag KLARADE mig själv, gick på mina lektioner, åt mina måltider, hade hobbies och intressen att spendera tiden på och jag var lycklig. Jag hoppas att det var framtiden jag såg, inte för att jag tror att jag helt plötsligt drömmer sanndrömmar, men kanske kan jag göra så den stämmer. Jag VILL klara det så mycket så det gör ont i kroppen på mig, och jag har lite över ett halvår på mig att bevisa att jag KAN. Det ska väl inte vara så svårt...
Filmen för dagen hette falskt alibi, som jag inte hade några som helst förväntningar på. Och tro det eller ej, den var faktiskt riktigt spännande, med en skön tvist på slutet. I och för sig kändes just slutet ganska så snabbt ihopslängt men skådespelarna var trovärdiga. 3/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar